Roman: China Miéville, Staden & Staden, översättning av Fredrik Malmquist, Doppelgänger 2019.
”Plötsligt insåg jag att hon inte alls var på Gunter
Strász, och att jag inte borde ha sett henne.
Jag tittade omedelbart och nervöst bort, och hon gjorde likadant, med samma hastighet.”
Besźel och Ul Qoma är två separata städer som ligger på i stort sett samma plats, ibland delar de torg och gator och ibland inte. Invånarna i de två städerna måste aktivt ignorera den andra stadens geografi och invånare. De får inte ens titta eller tala med varandra. Skulle de ändå göra det, eller gå över på den andra stadens sida av gatan, begår de ett lagbrott, de gör sig skyldiga till Breach, och kan snappas upp av säkerhetsstyrkan med samma namn.
Man skulle kunna likna det vid Hebron eller Belfast, fast invånarna ignorerar varandra istället för att ligga i öppen konflikt, och så är Besźel och Ul Qoma relativt jämnbördiga. En apartheid utan ockupation, så att säga.
Staden & Staden är skriven av den prisbelönte fantastiske författaren China Miéville. Och det är Fredrik Malmquist som äntligen översatt honom till svenska. Miéville bjuder i Staden & Staden på en närmast unik berättelse, eller ”plats” kanske jag ska säga, för berättelsen är tämligen konventionell: ett dumpat kvinnolik dyker upp redan på första sidan, och det är inspektör Tyador Borlú från Enheten för Extrema Brott som får uppdraget att undersöka brottet. Genom att kvinnan är mördad i ena staden och dumpad i andra för han oss både genom Besźel och Ul Qoma.
Även om det är genom brottsutredningen vi får lära känna de två städerna så är det snarare konflikten och relationen mellan de två städerna som spelar huvudrollen, och inte mordet eller utredaren. Gott så, eftersom det är i den relationen som romanens originalitet ligger.
Det slår mig att Miéville valt ganska platta karaktärer och en grund historia för att lyfta fram det intressantare temat: vad vi ser och inte ser bredvid vår sida, hur samhällen, klasser, hudfärger, går bredvid varandra i tysthet och osynlighet.
Det går utmärkt att själv fylla romanen med symbolik, men det är att göra både sig själv och författaren en otjänst:
Miéville har skaparglädjen i första rummet, när han med imponerande detalj-rikedom skriver fram sina parallella städer och undersöker vad som finns i och mellan dem.
Henrik Johansson