Bild:

Detta blir mitt sista bidrag som ”Tankar i arbetet”-skribent. Jag har funderat mycket på vilket ämne jag velat avsluta med. Jag funderade först på att fortsätta skriva om de olika fall av könsdiskriminering jag fått ta del av på arbetsplatser som jag besöker regionalt. Hur vanligt det fortfarande är att kvinnor runt om i landet blir utsatta för sexuellt ofredande och om hur detta mansdominerande beteende ofta är normaliserat på industrierna. Om problematiken för oss manliga förtroendevalda men också manliga ombudsmän att faktiskt förstå och agera korrekt. Men jag lyckades inte riktigt få ner detta på pränt.
I stället funderade jag länge på att skriva om en svårighet vi som regionalt förtroendevalda ofta står inför. Det faktum att många av oss jobbar alltifrån två- till fem-skift och att det blir problematiskt att schemalägga det med regionala uppdrag och fackliga resor. Det kan ibland kännas som en stor kokosnöt att knäcka.

Men i relation till exempelvis sviktande medlemsantal och faktumet att vi trots stora satsningar i dag är längre ifrån kongressmålet med att öka organisationsgraden med tio procent än vad vi var år 2017 så kändes det inte som att de regionala förtroendevaldas arbetssituation var det väsentliga.
När vi håller fackliga utbildningar pratar vi ofta om vad som skulle hända om alla medlemmar lämnade facket. I den diskussionen hårdrar vi det, men en lika intressant diskussion hade varit om vi lekt med tanken att vi förlorat 25 procent av våra medlemmar. Hur hade det påverkat våra löner och arbetsvillkor? Den stora frågan måste dock vara hur vi vänder denna trend. Slutligen funderade jag på att bara beskriva de saker som berört mig mest den senaste månaden, som att jag och Fredrik Berg efter flera månaders ansträngning till sist lyckades bilda en arbetsplatsklubb på det företaget vi som regionalt förtroendevalda haft som projekt. Det kan kanske tyckas vara en mindre bedrift men till saken hör att vi försökt organisera arbetsplatsen i tre års tid. Att nu få sitta med en styrelse som brinner av engagemang värmer ens hjärta och får en att orka kriga vidare.

En annan händelse som berörde mig var när en deltagare från en utbildning jag nyligen höll hörde av sig till mig privat. För att göra en lång historia kort så hade vederbörandes sambo hamnat i en svår sits där arbetsgivaren ville säga upp henne på grund av att hon missat anmäla sjukfrånvaro till företagshälsovården. Det fanns ett långt händelseförlopp av alltifrån sexuella trakasserier till omplacering som resulterat i utbrändhet. Bortsett från att själva fallet verkligen fick mig engagerad, då det innehöll alla orättvisor man kan tänka sig, så berörde själva faktumet att deltagarna faktiskt hörde av sig och anförtrodde sig lika mycket. Även då sambon inte var medlem i vårt förbund så gav samtalen mig ändå ett kvitto på att vårt arbete berör och har betydelse för många.
Andreas Papamoshos,
bagare och klubbordförande på Fazers bageri i Lund