Det nästan parodiskt gråsvarta öppnar till slut upp
Roman. Torbjörn Flygt, Släkte, Natur & Kultur 2019
”Framför honom tornade en oändlig uppförsbacke upp sig, ett händelselöst men just därför kravspäckat dygn som han aldrig hade bett om och aldrig önskat vara en del av. Ändå satt han här. Så enkelt var det inte. Så enkelt var det aldrig.”
Jesper, eller Jes som han kallas, har hämtat upp sin styvfar på ålderdomshemmet för att fira dennes födelsedag i ett litet hus på landet. Bilfärden går genom rapsfält och vår. Det finns öl och sprit i kassarna. Men födelsedagsfirandet är inget Jes ser fram emot, tvärtom. Varför gör han det då? Det är en av de saker som läsaren får fundera på under läsningen av Torbjörn Flygts Släkte. Precis som i många tidigare böcker, som i Augustprisbelönade Underdog (2001), utspelar sig romanen bland människor som sällan syns på TV eller på löpsedlar: och om de gör det enbart som brottslingar eller brottsoffer.
Huset de är på väg till har halvbrodern Jakob impulshyrt. Själv sitter Jakob på kåken, igen, men hans bättre hälft Linda och hennes son Amadeus är kvar. Vilket i sin tur innebär att födelsedagsbarnet själv inte har några blodsband till någon i huset.
Som läsare lotsas jag in i ett firande ingen av de inblandade önskar, i en redan trasig familj. Med det sagt är jag förvånad över att det inte slutar värre. Det kanske inte är så konstigt, då det är något stilla-stående över Släkte: det sociala arvet tynger ner generation efter generation. Huset hyr man av godsägaren, som forna tiders statare. Och som timanställd i ett storkök är Lindas anställningstrygghet också på 30-talsnivå. Halvbrodern Jakob är den som får saker att hända, men han sitter ju inne och är bara närvarande genom sin frånvaro. De som är kvar är istället människor vars drömmar och önskningar till stor del går förbi varandras. Styvfar önskar sig frun som han inte inser är död, han kallar de närvarande för fel namn, Linda önskar sig ett annat liv och en annan man, Amadeus önskar sig en mor som inte super och en vuxen som spenderar tid med honom.
Även om själva kalaset blir en charad av något som hade kunnat vara fint i ett annat sammanhang: ett sammanhang med mer vilja och resurser, blir Jes lojalitet något som det kanske går att bygga en framtid på. Även om stora delar av romanen nästan är parodiskt gråsvart öppnar den till slut upp mot en situation där Jes lojalitet inte bara är betungande, utan kan vara ett hopp för nästa generation.
Henrik Johansson