Det är drygt 15 år sedan Livs och Livsmedelsföretagen enades om ett nytt modellavtal för livsmedelsindustrin. 15 olika branschområden ingick från början och det första Livsmedelsavtalet som tecknades var treårigt (1 maj 2004 – 31 mars 2007). I uppgörelsen fanns en individgaranti som innebar att ingen enskild arbetstagare skulle få mindre än 55 procent av den framförhandlade löneökningen.

Nästa avtal som tecknades 2007 var också treårigt (1 april 2007 – 31 mars 2010). Även denna gång fanns en individgaranti med på minst 55 procent av den framförhandlade löneökningen.

Det avtal som tecknades 2010 var på 22 månader (1 april 2010 – 31 januari 2012). Avtalet innehöll denna gång ingen garanterad löneökning på individnivå. Istället kom parterna överens om att 75 procent av potten skulle fördelas generellt om parterna lokalt inte kunde komma överens. Livs avtalsansvarige såg detta som en stor seger med motiveringen att det var ett direkt svar på arbetsgivarnas försök att komma undan att förhandla för alla anställda.
Arbetsgivare hade under avtalsperioden inte velat lämna ut uppgifter om de som var oorganiserade. Det vägrade Livs att acceptera då det skulle innebära delade potter.

Avtalet som tecknades därefter var ettårigt (1 februari 2012 – 31 mars 2013). Även denna gång ingick ett generellt påslag på 75 procent om de lokala parterna inte kunde komma överens. De återstående 25 procenten skulle parterna nu kunna tvista om och hänskjuta till en lönenämnd. Bakgrunden till detta krav var att det fortfarande fanns arbetsgivare som vägrade lämna ut löneuppgifter för samtliga anställda.
Enligt avtalsansvarige skulle Livs gärna återgått till den gamla modellen med allt i en pott med individgaranti. Det ger större utrymme att hantera lönesystem men det kräver
full insyn när pengarna ska fördelas.

Avtalet därefter var treårigt (1 april 2013 – 31 mars 2016). Nu blev det inga generella utlägg av potten. Istället återgick parterna till den modell som gällde innan 2010 års avtalsrörelse. Det innebar att alla pengar lades i en pott som man lokalt hade att förhandla om. Individgarantin sattes denna gång till 50 procent av potten.
En skrivning fanns också med om att en avstämning av löneutvecklingen (genomsnitt av timlön och prestationslön) skulle göras under varje avtalsår och lönen för den som inte fått minst 50 procent höjdes med mellanskillnaden från och med den första november varje avtalsår.
Bakgrunden till denna uppgörelse var att parterna kommit överens om en modell som gav Livs insyn i löneuppgifterna för alla anställda, även de oorganiserades. Samtidigt framhöll Livs avtalsansvarige att det var viktigt att det fanns fungerande lönesystem om parterna skulle kunna komma överens om fördelningen av potten. Att få fram fungerande lönesystem var något som Livs skulle prioritera.

Avtalet därpå var ettårigt (1 april 2016 – 31 mars 2017). Nu återgick parterna igen till ett system med generellt utlägg. Det landade inte på 90 procent som Livs begärt utan på 50 procent. Samtidigt fick Livs igenom skrivningar och att en arbetsgrupp tillsattes som skulle titta på lönesättningsprinciperna. Om inte detta fungerade skulle Livs återkomma med ett krav på 90 procent med motiveringen att förbundet ville ha ett större inflytande över lönesättningen och att arbetsgivaren hade för stor makt i frågan.

Nuvarande avtal är treårigt. (1 april 2017 – 31 mars 2020.) Även denna gång kom parterna överens om fördelning enligt stupstocksmodellen, 50 procent ska fördelas generellt om parterna inte kan komma överens.
Vid oenighet har också berörd lokal part, enligt Livsmedelsavtalets bilaga J, rätt att föra frågan till central förhandling. Om inte heller de centrala parterna kan träffa överenskommelse om fördelning finns möjlighet att lämna frågan för slutgiltigt avgörande till Lönenämnden Livsmedelsföretagen-Livs.
Mål & Medel har återkommande berättat om den kritik som finns när det gäller fördelning av den lokala potten, att arbetsgivare agerat som om de ensidigt kan bestämma över potten, att de inte behöver förhandla utan kan göra vad de vill med potten.