Lektion om hur facket motarbetas
FILM. American Factory, regi: Steven Bognar, Julia Reichert, 2019.
”Amerikanska bilar är stora och bekväma. Det visar hur avslappnade amerikanerna är. Det viktigaste är att leva bekvämt. Utseende och kläder är inte så viktigt.” Platsen är en bilfabrik i Dayton, Ohio och en kinesisk chef berättar för sina kinesiska medarbetare ”hur amerikaner är”. Listan är lång.
I dokumentären American Factory, som finns på Netflix, får vi följa hur det gick när de amerikanska och kinesiska företagskulturerna krockade, och hur globaliseringen kom att påverka arbetarna och deras liv.
När General Motors 2008 stängde fabriken förlorade över 2 000 bilarbete sin arbetsplats. När kinesiska Fuyao köpte fabriken sex år senare fick regionen nytt hopp. Fabriken öppnades igen med pompa och ståt. Politiker och företagets grundare och ägare, ordförande Cao, klippte gemensamt det röda bandet. En av stadens gator döptes om till Fuyao Avenue.
Men allt är inte frid och fröjd. Lönerna är betydligt lägre. En glasinspektör som tjänade drygt 29 dollar i timmen får nu 12, 84 (121 kronor). Om man räknar in inflationen är skillnaderna ännu större. Arbetstempot är högre än vad de är vana vid.
Det finns med andra ord goda argument för att organisera sig fackligt, men ledningen gör direkt klart att det är något de motsätter sig. Även här är det bäddat för konflikt. De kinesiska arbetarna, som utgör ungefär tio procent av arbetsstyrkan, verkar här också vara på ledningens sida. När dokumentären tar oss över till Kina förstår man också att det inte är så konstigt: där är facket och ledningen tätt sammanbundna, och inte bara på ett strukturellt plan. Fackets ordförande är svåger till Fuyaos ägare och talar entusiastiskt om att företag och fack är som två kugghjul som arbetar tillsammans för att dra åt samma håll.
För att facket i USA ska ha rätt att förhandla krävs det att en majoritet av arbetarna röstar för det. Läget på fabriken blir riktigt skarpt när det drar ihop sig till omröstning. Ska facket få de flesta rösterna eller inte?
Här blir dokumentären också en lektion i hur facket motarbetas i USA. Företaget lägger ner stora pengar på obligatoriska lektioner under arbetstid där de anställda blir matade med antifackliga propaganda från konsulter med löner som bilarbetare bara kan drömma om.
”Vi vill ge en röst åt dem som inte syns på tv.”
Att som tittare både få vara med i facklokalen och i ordförande Caos privatjet säger något om regissörernas, Steven Bognar och Julia Reichert, kvalitéer. De går in för att lyssna istället för att driva en speciell tes eller linje, men de har ändå ett tydligt underifrånperspektiv. De är mer intresserade av arbetarna än av ägarna. Något som blir tydligt i deras samtal med Barack och Michelle Obama, som också går att se på Netflix. Filmen är nämligen den första från paret Obamas produktionsbolag Higher Ground.
Det enda jag saknar i filmen är fler röster från den kinesiska arbetsstyrkan. När deras perspektiv kommer fram är det ofta intressant. Som när den kinesiska arbetaren säger att det är värre i USA än i Kina. Amerikanerna måste ha två jobb för att klara sig. Sådant får en att tänka till.
Henrik Johansson