Den egna världen duger som litteratur

Till och med sista mars är Andreas Svanberg tjänstledig från sitt fabriksarbete för att undervisa i kreativt skrivande. Målsättningen är att lära eleverna att de ska utgå från sin egen värld, att den är viktig. Något som han själv lärde sig av arbetarförfattarna.

På sin fritid driver Andreas Svanberg ett antikvariat tillsammans med sin fru Anna. Här träffas vi en gråmulen dag. Det är ruggigt ute men varmt inne tack vare en sprakande braskamin. Varm soppa och hembakat bröd gör också sitt till att sprida hemtrevnad.
Antikvariatet är inhyst i ett litet hus på en kulle intill familjens bostadshus i Örkelljunga. Väggarna är klädda med bokhyllor och det finns gott om bananlådor med böcker på golvet. Andreas uppskattar att de just nu har cirka 7 000 böcker till försäljning. Det är en hel del pyssel med detta, då böckerna som huvudsakligen säljs via nätet, måste läggas in och prismärkas.
– Vi har mest skönlitteratur, men även många böcker om politik och om språk. Och just nu mycket om läkemedelstillverkning.
Böcker engagerar honom. Han berättar hur vänner och bekanta hjälper dem att fylla på hyllorna. Han och Anna tar tacksamt emot alla böcker de kan få.
– Vi har ett brett sortiment av böcker. Det tror jag är viktigt. Folk köper väldigt olika.

Till vardags arbetar Andreas Svanberg på en läkemedelsfabrik i Helsingborg, en av stadens största arbetsplatser. Men när vi ses är han tjänstledig för att undervisa barn i kreativt skrivande på grundskolor i Örkelljunga och Ängelholm. Det är möjligt tack vare stöd från Statens kulturråd.
Det är elever i årskurs två, fyra, fem och sju som han besöker. Han har en heldag till sitt förfogande för att inspirera eleverna att skriva med utgångspunkt från deras egna erfarenheter.
– Jag kommer inte med en färdig uppgift. Jag vill att de hämtar fantasin hos sig själva, att de ska upptäcka att den egna världen duger.
Det här är något som han lägger stor vikt vid, att barnen får med sig att de har en röst och en blick och att de kan använda detta. Han vet av egen erfarenhet hur viktigt detta är.
– När jag gick i trean sa en lärare till min mamma, att Andreas har inget läshuvud, han får leva på sin charm. Det kom att påverka hela min skolgång.
Han gick in för att få kompisarna att skratta men lade inte ner mycket krut på skolarbetet. Han saknade det självförtroende som krävdes. Det resulterade i ganska så dåliga betyg.

Vändpunkten kom när han som 19-åring fick jobb på läkemedelsfabriken.
– Jag trodde inte jag skulle få ett jobb. Jag hade så dåliga betyg. Så fick jag jobb på en fabrik med att tillverka penicillintabletter. Jag var jättestolt. Det var helt fantastiskt.
Efter att han hade börjat jobba på fabriken bestämde han sig för att läsa upp betygen på Komvux. En svensklärare lyckades fånga hans intresse för litteratur, framför allt för gruppen fem unga och författare som Rudolf Värnlund och Eyvind Johnson.
– Först då förstod jag, att den världen jag såg och levde i var giltig att berätta om, det hade jag inte förstått tidigare. Det var en helt otrolig känsla, säger han.

Andreas blev helt tagen och läste allt han kom över.
– Några år senare fick jag genom en vän tag på Slamfarmen av Torgny Karnstedt. Det blev en vända till för då förstod jag att man kunde skriva om en fabrik som låg i Helsingborg. Alla böcker jag läst tidigare hade utspelat sig i Stockholm, berättar han och fortsätter:
– Dessutom var det en fantastisk bok som gjorde att jag vågade sätta ord på min egen värld. Jag hade börjat innan men denna bok vred upp mitt självförtroende.
Den här upptäckten vill han förmedla när han är ute och undervisar i kreativt skrivande.
– Att den egna världen duger att berätta om är centralt för mig när jag är ute i skolorna. Det vill jag visa barnen. Som jag ser det kan jag visa det genom att jag besöker deras värld, deras vardag, och frågar vad de tycker om att göra och vad de drömmer om. Sedan får de sätta egna ord på det.

Andreas är medlem i föreningen Arbetarskrivare, och var under flera år ordförande. Fabriksarbetet är ett återkommande tema för honom som författare. Han arbetar som uppvägare, det innebär att han väger upp råvaror till alla tillverkande avdelningar på läkemedelsfabriken.
– Det är ett manuellt arbete då det inte finns maskiner som klarar av att hantera så många typer av råvaror. Vi får säckar, lådor, storsäckar, och det finns ingen maskin som kan hantera alla dessa varianter, vi får även flytande lösningar.
Han känner av jobbet i kroppen.
– På det jobbet jag har nu kan jag inte jobba 20 år till, det går inte. Det är de flesta av mina arbetskamrater medvetna om. Det är sorgligt. Vi har jobbat tillsammans i nästan 20 år, det finns en trivsel i det. Vi känner varandra utan och innan.
Han har ett ganska ambivalent förhållande till sitt jobb. När han skrivit om jobbet så har han framför allt velat lyfta det som är positivt, han har gjort det med värme och mycket humor. Samtidigt har hans syn på jobbet förändrats. Han ser avigsidorna som han inte var medveten om när han började. Jobbet har också förändrats en hel del till det sämre.

Han är medlem i IF Metall, har även varit fackligt aktiv. Något som han inte glömmer är införandet av individuella löner i mitten av 1990-talet som arbetarna till att börja med röstade ner men som företaget till slut ändå lyckades driva igenom. Det finns inslag av subjektiv lönesättning, det vill säga att arbetsgivaren sätter lönen utifrån subjektiva kriterier.
Andreas fick själv lägre lön för att han läste på rasterna, arbetsgivaren motiverade detta med att Andreas var asocial och inte deltog i det sociala samspelet. Även om det är många år sedan så tog han illa vid sig.
Men slutade läsa gjorde han inte, tvärtom så är det hans stora intresse. Och nu är han som sagt tjänstledig från sitt arbete för att undervisa i kreativt skrivande. Planen är att hinna med eget skrivande också. Han debuterade i höstas med novellsamlingen Meteorologen som inte hade hjärta att säga att det skulle bli dåligt väder och kom nyligen ut med Enklast går det när jag har tur, en bok om kreativt skrivande tillsammans med skrivarkollegan Tony Bergvall.
– Den är nästan helt osann. Vi har hittat på en redaktör för den här boken och sedan har vi i vår tur bett 41 vänner, konstnärer och författare, att skriva sina bästa tips, hur de finner inspiration och hur de använder den. Ingen av dessa vänner finns. De är påhittade.