En man stoppar in två kattungar i en påse, försluter den och suger sedan ut luften ur påsen med en dammsugare. Det är i stora drag innehållet i en film som lades upp och spreds på internet. Reaktionerna lät inte vänta på sig. Några bestämmer sig för att se till att kattmördaren hamnar inför domstol. Vi får följa jakten i den dokumentära Netflixserien Don’t F**k With Cats: Hunting an Internet Killer.

De som jagar är vanliga människor. Det är ett välkommet avbrott från att följa poliser, journalister eller rättsmedicinare. De känner inte ens varandra när serien börjar utan hittar varandra på ett Facebookforum för folk som vill sätta fast den skyldige. Att hitta honom är däremot svårare. De vet inte ens i vilken världsdel han befinner sig.
Ganska snart blir det uppenbart att kattmördaren inte har något emot jakten. Tvärtom. Det framstår snarare som att berömmelse är själva motivet.

Genom intervjuer med Deanna Thompson och John Green får vi inblick i Facebookgruppens arbete: och genom sin mängd, sitt fokus på ett mål och sin aktivism har de mänskliga resurser som skulle få vilken poliskår som helst att bli grön av avund. Vad de saknar i kompetens tar de igen i hårt arbete.
”Jag lade sexton timmar på att titta på jävla litauiska dörrhandtag.”
När brottsplatsen är okänd är det naturligtivs svårare att hitta den skyldige, men nätet erbjuder en enorm kunskapsbank. Det finns internetforum för allt. I videon ser de ett överkast med ett varghuvud och en gul dammsugare. Efter idogt arbete vet de märke och modell på dammsugaren och vem som säljer överkastet.
Jakten är spännande och det är svårt att sluta titta, men mellan raderna säger den också något om svårigheterna för rättsväsendet. När man inte vet ens i vilket land ett brott sker, vem ska man då anmäla det till, och vem kommer ta sig an fallet? Vilken poliskår skulle ha resurser att utreda på det här sättet?
För det handlar så klart inte bara om två döda kattungar. Mannen har en uppenbar fascination inför seriemördare och man förstår att det bara är en tidsfråga innan han börjar rikta sitt våld mot människor istället: och har ingen poliskår intresserat sig för honom innan lär det vara för sent att rädda ett eller flera människoliv.
Det är också med den oron i magen som Green, Thompson och de andra fortsätter sin jakt.

Det är väl inte så att kattmördaren vill åka fast, men han vill ändå hellre vara ökänd än okänd, och ser därför till att lägga ut spår: motivet, att bli berömd, är också hans svaghet.
En fråga som dyker upp mot slutet kan uppfattas som dokumentärens sensmoral: om han vill ha uppmärksamhet, är då inte jägare, och tittarna, medskyldiga när de förutsägbart nog levererar just det han vill ha?
Jag måste erkänna att jag inte känner mig träffad: alternativet är ju att inte reagera när någon lustmördar katter, och det är inget alternativ. Då skulle han bara gå vidare till någon som väcker större uppmärksamhet: människor.
Henrik Johansson
Dokumentärserie. Tassarna bort från katterna: Nätjakten på en mördare. Don’t F**k With Cats: Hunting an Internet Killer, Regissör: Mark Lewis. Netflix 2019.