SAmlingsutgåva. Kvartetten – &, Eller, Om, Så, Solvej Balle, översättning Jonas Rasmussen, Opulens förlag 2018.

”Där dygnet är som tunnast. Ett svagt dis över gatorna. Man kan ännu se hur dygnet är sammanfogat. Rum med tunna väggar av lösa timmar och ett tak försiktigt ovanpå.”
Kvartetten, av danska Solvej Balle, är en samlingsutgåva av fyra små böcker: &, Eller, Om och Så. Där den första kom ut 1990 och den sista 2013. De är tätt sammanvävda och imponerande konsekventa, speciellt med tanke på det långa tidsspannet mellan dem.
Balles berättelser, eller scener om man så vill, ligger både nära och med stort avstånd till varandra. Stilistiskt nära: med ett exakt, rytmiskt, upprepande och ofta poetiskt språk. Berättelser uppstår i tomheten mellan korta scener eller känslointryck. Jag läser in en flykt, med mat som värms på gasolkök, men efterhand ter det sig fruktlöst att leta efter berättelser och jag försöker förhålla mig mindre letande och mer intagande till texten. Behandla den som instrumental musik. Texten pockar hela tiden på min fulla uppmärksamhet. Det blir märkligt spännande, trots bristen på spänningsinslag eller ens upplysningar om tid och rum. Vid något tillfälle kan jag, med hjälp av google, hitta referenser till Australien, men det är snarare undantag än regel.
”En man håller sin klocka synlig för de väntande. Tiden strålar från hans handled. De har inte kommit för tidigt. Eller sent.”
Människor utför samma handlingar på olika platser och i olika tider. De föds och dör. De enklaste saker. Vad händer i texten när människor inte lagar mat, utan reciterar välkända rätter? Det skapar en distans. De framstår snarare som robotar, eller som om deras öden är förutbestämda, vilket så klart stämmer i det stora hela. Vi föds, sover, äter, och dör.
Människor flyr, bor i tält, tälten stormas. De sover i sanden under filtarna. Men flyktens smärta lämnar Balle till läsaren. Hon skriver fram en katastrof utan panik. Som sedd genom en drönares kamera.
Men något bär, något består, och det är inte jorden eller solen eller tiden utan något annat, något mänskligare:
”Det är kärleken som ska bära. Den har pelare och tak. Den ska bära snöfall och regn. Det är den som håller ihop. Den är stark. Den håller och håller.
Henrik Johansson