Novellen i arbetarrörelsens tidningar var länge ett vanligt och uppskattat inslag. Det var läsning i det lilla formatet som i sin tur öppnade mot en ny värld av litteratur. Många författare från arbetarklassen, från Ivar Lo-Johansson och framåt, har den lilla novellen att tacka för mycket, inte minst när kassan sinat och en såld novell i rörelsens tidningar tryggat försörjningen. Att skriva novell är dessutom en utmärkt författarskola. Det är nämligen svårt. I det lilla formatet måste man hushålla med orden, välja rätt detaljer och skapa stämning. Det är inget vänsterhandsgöra, man måste veta vad man vill berätta och hur det ska sluta. Ofta byggs berättelsen upp av en händelse och en överraskande vändning. Minsta lilla felval kan få hela bygget att rämna. Bristande talang eller fusk avslöjas direkt.

De renodlade novellisterna i Sverige är få. Förlagen ser en novellsamling som en förövning och förlustbok, i hopp om att författaren ska skriva längre. Folk vill ha romaner. Åke Smedberg är en författare som satsat helhjärtat på att skriva kort och som uppnått mästerskap. Jag tänker på novellsamlingen Hässja: berättelser från en trakt eller hans senaste Sprängskiss av en jaktberättelse, där vanligt folk alltid står i centrum. De jobbar och sliter för låga löner och brottas med livet, ett liv som liknas vid ”ett djävla godståg som bara rullar på”.
Novellen tycks sprungen ur vårt urgamla behov av att berätta historier för varandra. I Italien började man på medeltiden kalla små sedelärande historier för ”noveller”. Fast i folkmun förvandlades de till underhållande skabrösa skrönor som drev med överhet och prästerskap.

I dessa tider tänker man osökt på Giovanni Boccaccio och hans novellcykel Decamerone, från mitten av 1300-talet. Den handlar om pestens härjningar i Italien. Ett litet sällskap på tio personer försöker undkomma farsotens smittsamma förlopp och det allmänna kaoset och dödsskräcken. De isolerar sig på en lantgård alltmedan pesten skördar offer. För att fördriva tiden berättar de historier för varandra, mestadels humoristiska, ofta erotiska och fräcka. Boccaccio driver hejdlöst med kyrkan och prästerskapet, med kärlekskranka munkar och nunnor eller en bedragen dum äkta man som blir lurad.
Utomlands har novellen högre status och läses bredare. Novellkonstens stora nutida författare är kanadensiskan Alice Munro. Hon föddes 1931 och uppväxten på landet var fattig, själv upplevde hon sig som udda och utanför. Hon jobbade som servitris, tobaksplockerska och på bibliotek. Under tiden skrev hon små berättelser i hemlighet, främst om vardagliga kvinnoliv i hopplösa avkrokar. Har man väl börjat läsa Munro så är man fast. Hon är inte svår, utan både lättläst och underhållande, samtidigt så enastående bra att hon fick Nobelpriset 2013. I hennes berättelser finns alltid den där vändningen, ögonblicket som kastar ett nytt ljus över det som berättats.

Jag känner igen mig i Munros noveller, speciellt när det gäller relationer, hur vi beter oss mot varandra, och varför vi gör det. Det som pågår under ytan och som vi själva inte skulle kunna beskriva, eftersom det är nästan omöjligt. Men Munro gör det med enkelt språk och unik precision. Läs Tiggarflickan, om Rose och hennes livsöde, beskrivet i tio noveller. Rose kämpar för att få studera, söker kärlek, gifter sig med en rik varuhusägare, kommer upp sig i den fina världen där hon på partyn förlöjligar sin egen klassbakgrund. Men i sitt inre är hon hemlös, rivs av social skam, och oroar sig för frågan: Vem tror du att du är?