Begreppet ”beredskap inför krig och kriser” försvann nästan helt på 1990-talet. Kalla kriget hade tagit slut och Sverige var medlem i EU. Så varför hålla kostsamma lager med mat, utsäde, konstgödsel, bensin och sjukvårdsutrustning? Import och just-in-time-flöden ansågs billigare och smartare.
Sagt och gjort: Hundratals livsmedelsdepåer utspridda över landet med potatis, spannmål, ris, bönor, linser med mera för minst ett, kanske två års avspärrning lades ner. Maten såldes till industrin, sockret blev till godis. Vid samma tid försvann även stora delar av sjukvårdens beredskapslager såsom medicin och skyddsutrustning.
Det övergripande nationella ansvaret flyttades ner till regionerna som – det vet vi nu med smärtsam tydlighet – inte brydde sig nämnvärt. För dyrt, sa politikerna, vi köper det vi behöver för stunden.

Coronakrisen visar nu hur bräcklig vår beredskap är, hur naiva vi varit de senast trettio åren. Här-om veckan lovade statsministern att en särskild kommission skall utvärdera bristerna. Utmärkt, om den bara inte – Gud det förbjude – tuggar fast i den berömda svenska långbänken. Utan levererar snabba, kloka, jordnära besked om hur återtåget ska påbörjas för att trygga försörjningen i en otrygg värld. I skrivande stund står en strid kring när kommissionen ska börja arbeta, nu eller när krisen ebbat ut.

För en gångs skull håller jag med moderatledaren: Den bör komma igång snarast! Och arbetsuppgifter saknas inte. Kommissionen bör inte minst förbättra Sveriges matsäkerhet. Idag är vi bara helt självförsörjande på socker, morötter och spannmål.
Fast egentligen inte – eftersom inte ens morötter kan odlas utan importerade fossila drivmedel! När det gäller potatis, mjölk, gris-, lamm- och nötkött kunde vi 1988 exportera överskottet; idag måste vi istället importera 25-45 procent för att mätta vårt behov av dessa vanliga livsmedel.
Sammantaget brukar man säga att vi klarar att producera varannan tugga mat, att vi alltså har i snitt 50 procent självförsörjning (Finland 80 procent!). Men glöm inte att det bara är ”på papperet”. För det kräver att vi får hem bränsle, gödsel, fodermineral, djurläkemedel, utsäde och växtskyddsmedel från andra länder. Utan import stannar stora delar av det svenska lantbruket. Och utan beredskapslager räcker maten i kanske en vecka eller två.

Corona manar oss därför till två slutsatser på livsmedelsområdet:
1. Nya livsmedelslager måste snarast byggas upp.
2. Självförsörjningen inklusive insatsvarorna, måste stärkas. Svenskt jordbruk – bäst i Europa på klimat och djurhälsa – måste bli en lönsam framtidsbransch. Det är upprörande att prima åkerjord på en yta stor som Hallands inte används för att göra mat. Hundratusentals naturbetesmarker med hög biologisk mångfald borde räddas från igenväxning med betesdjur som ger klimatsmartare köttråvara.
Pläderar jag alltså för allmän protektionism i en globaliserad värld? Nej, men för mer egenproduktion av våra baslivsmedel.