Alla känner vi någon som har drabbats av ångest, depression, oro eller självdestruktivitet av olika grad och på olika sätt, om vi inte själva lider av det.
”Vad är det här för dysterhet?” tänker säkert många av er just nu när ni läser denna kolumn, men det finns en tanke bakom.
Jag såg för ett tag sen en Ted Talk med Brené Brown, en amerikansk forskare i sociologi. Hon pratade om sårbarhet, att det krävs styrka för att ha mod till att våga visa sig sårbar. Och det är lite det jag vill skriva om. Att visa sig sårbar är oerhört skrämmande för de flesta av oss, om inte till och med för alla, och att samhället i stort ser det som ett svaghetstecken att visa sig sårbar. När det i själva verket kräver styrka för att vara modig nog att våga visa sig sårbar.

Det är först när vi vågar visa oss sårbara som vi öppnar upp och bjuder in vår omgivning till att få bli en del av vårt umgänge, vår vardag och vårt liv. Det är först när vi vågar visa oss sårbara som vi ger solidariteten en möjlighet att få en grogrund, en chans att växa eller en möjlighet att bli stark.
Om solidaritet är vår blomsterrabatt, är modet, styrkan och omtänksamheten våra frön, vår gödning, vår värme och vårt vatten, det som behövs för att rabatten ska gro, spira upp och bli till något vackert att ta del av.
Vissa sårbarheter är så fyllda med känslor av skam och skuld att vi knappt vågar erkänna dem för oss själva, och då ännu mindre för en medmänniska. Följden blir att vi isolerar oss för att ingen ska se det vi bär skuld och skam för, vi isolerar oss både socialt och/ eller känslomässigt. Vilket föder en känsla av ensamhet, utanförskap och värdelöshet.
Vi kan le på ytan, men inom oss känner vi oss bara som ett tomt skal. Med en tomhet som vi kanske försöker fylla eller fly ifrån på olika vis.

Då är det viktigt att vi som kamrater finns där för varandra. Visa varandra att vi inte är ensamma, våga prata med varandra, våga ha styrkan och modet att visa våra svagheter.
Den som vågar vara stark och visa sin sårbarhet är inte längre sårbar, utan modig.
Den som öppet erkänner sina fel och brister, och inte pekar ett endaste finger åt någon annan än sig själv, har inga brister längre. Den som vågar visa sin sårbarhet och sina brister visar samtidigt en tillit.

Tillit till omgivningen, tillit till en medmänniska. Och det, mina vänner och livskamrater, är solidaritet för mig. Tillit kan vi få genom att ge bort det till någon annan. Jag gav bort till de kamrater som befann sig på kongressen 2017, och fick tillbaka mer än vad jag någonsin kunde tro. Det gav mig enormt mycket, bland annat en resplan som inte kunde hållas för 5 öre. Så våga vara solidariska, våga vara modiga, våga vara sårbara, våga att vara en människa…  
Jens Nordwander,
livsmedelsarbetare på The Abolut Company