”Allt kan hända, tvätta händerna”
– Det händer, det händer, säger Lusen och håller stolt upp sina händer.
Lusen har varit på toaletten och tvättat händerna innan morgonmötet. Han har varit mycket duktig och vi bugar i vördnad när vi sitter vid det runda redaktions-
bordet med händerna klämda under baken, fastkilade mot stolen så att de inte kan nås av viruset.
Men lukar de inte illa då? undrar vän av ordning. Nej, säger vi. Det är det raka svaret på frågan. Om man är noga med den personliga hygienen, vilket vi är, går det bra att sitta på händerna.
– Våra händer luktar alkogel, säger vi stolt.
Men vi låter oss inte ryckas med av den plötsliga stoltheten, eftersom vi är medvetna om hur farligt det är att ge efter för känslor och därför sitter vi alldeles stilla, tittar på varandra och räknar till hundra. Det tar tid och är lite tålamodsprövande men det ger resultat. Man slappnar av och kan därefter tänka klarare.
Pandemin har nu pågått i sex månader och vi har valt att gå vår egen väg på redaktionen. Medan vi är på arbetet använder vi alltid munskydd med förnuft, aldrig överdrivet, och med hjälp av dessa enkla åtgärder kan vi bevisa för oss själva och omvärlden att det går att må bra, riktigt bra, även på jobbet under en pandemi.
Eftersom det varit brist på munskydd och det förekommit fusk med munskydd – förmodligen utländska tillverkare – har vi valt att göra våra egna. Av klimatskäl använder vi begagnade papper av A4-format som vi viker till en triangel, tejpar gummisnoddar på och fäster bakom öronen.
– Det händer, säger Lusen.
– Allt kan hända, säger vi.
När vi sitter vid datorerna har vi alltid gula gummihandskar på oss som vi tvättar med tvål och alkogel efter arbetsdagens slut. Engångshandskar tycker vi inte om eftersom de är dåliga för klimatet och vi är medvetna om att det är två globala kriser som vi genomlider på samma gång.
Vi är mycket noga med att alltid använda våra egna gula gummihandskar som är märkta med våra namn i vatten-beständigt tusch.
Det gäller också de blå skoskydden som vi har på oss när vi reser oss upp och bugar i ödmjuk vördnad för varandra.