Det finns så mycket som jag skulle vilja skriva om. Jag har så mycket inom mig som jag känner att jag skulle behöva få ur mig. Så mycket att förmedla, diskutera, debattera eller kanske bara ”lite sådär ödmjukt” upplysa alla om.
Jag vill förändra världen. Yes, sån är jag. Men hur många gånger har jag inte hört någon säga typ, ”Ta det lugnt kära du, du kan inte förändra hela världen” eller ”Det spelar ingen roll, man kan inte förändra världen ändå!” Som barn så begriper man ju inte sånt där trams, ”Vaddå inte går? Allt går ju, bara man vill!”
Men visst, i den bemärkelsen så är jag väl fortsatt ett barn då. Och jag är helt okej med det, trots mina 41 år.
För ärligt talat, finns det något mer hopplöst än känslan av att man inte kan förändra världen?
Vad skulle vi människor finnas till för i annat fall? Ja, jag vet inte, så fråga inte mig.

Men jag skulle tro att de individer som uttrycker en misstro till detta koncept liksom ser hela jordklotet på en gång. Jorden är rund, men dessa individer ser på det mesta i livet med väldigt fyrkantiga ögon. I synnerhet när det kommer till att förändra världen. De fattar inte vad man pratar om. För visst går det. Det går att förändra världen för en eller kanske några individer i sin närhet. Och att förändra deras värld är också att förändra världen, eller hur?
Jag och min yngsta son var ute och cyklade härom-dagen. En bil stannar för oss vid ett övergångsställe. Min son (10 år), tittar på föraren, ler, slänger upp handen och tackar för den fina gesten. Tänk att bilföraren såg oss. Hen stannade för att släppa fram mig och min son över vägen.
Jag blir helt varm och spricker också upp i ett leende. Dels för att föraren stannar för oss, men kanske främst för att min 10-åring visar att han ser de andra människorna runt omkring sig och inte tar dem för givet. Min fostran har gett resultat. Jag har förändrat min sons värld som i sin tur förändrar världen för bilföraren och tillsammans förändrar de världen för mig.

Världen är inte fylld av egon, tänker jag. Och vi cyklar vidare mot fotbollsträningen.
Jag hälsar, jag tackar, jag ler och jag ser människor i min omgivning hela tiden. Jag är nämligen av den inställningen att så lite som ett leende kan förändra världen. Ett leende skapar hos de flesta människor som jag vet, en varm känsla, ett du-och-jag. Det skapar ett VI.
Så lite som ett leende kan skapa tilltro och glädje hos en annan människa. Ett leende kan riva de högsta murar och mätta den mest utsvultna ensamheten. Så lite som ett leende invaggar hopp om livet, ett hopp om och till människan.
Glöm nu inte att vara snälla mot varandra och se till att förändra världen till det bättre varje dag!
Christoffer Westman, förtroendevald på Carlsberg i Falkenberg