Historikern förklarar hur Sverige blev jämlikt

– Jag får så otroligt mycket respekt för de här människorna som engagerade sig och gjorde Sverige till ett bättre land, och det får jag eftersom jag som historiker förstår hur svårt det var, säger Erik Bengtsson, som skrivit en bok om hur det gick till.

Det har varit full rulle med ABF-semina-rium, framträdanden hos vetenskapsra-dions och Arena idés podd samt intervjuer.
Det är med andan i halsen som Erik Bengtsson kommer till Livs förbundskontor för ett samtal om sin nya bok: Världens jämlikaste land? Frågetecknet i titeln fångar problemställningen.
1980 var Sverige bäst i världen ur jämlikhetssynvinkel. Vid 1800-talets slut låg vi i den europeiska bottenligan, med en liten manlig elit som styrde och kämpade med näbbar och klor mot demokratisering, samtidigt som betydande framsteg gjordes i andra jämförbara länder som Danmark, Norge, Tyskland och Storbritannien.
Den svenska utvecklingen började alltså relativt sent. Det var för hundra år sedan, närmare bestämt 1921. Då infördes allmän och lika rösträtt och därefter pågick utjämningen i sex decennier, då regeringsmakten innehades av Socialdemokraterna med stöd av fackföreningarna och andra folkrörelser.

Den ledande jämlikhetsforskaren Thomas Piketty tar upp detta exceptionella exempel och ger det stort utrymme i sin nya bok, Kapitalet och ideologin.
– Jag har snackat med Piketty om det och han tycker att Sverige är väldigt intressant, speciellt att vi var så extremt ojämlika och sedan blev så extremt jämlika. När han får höra hur det var i Sverige på 1800-talet går han i taket. Och det var verkligen sinnessjukt.
Bara män hade rösträtt fram till 1921. Inga kvinnor. Och endast män med en viss inkomst, viss förmögenhet och eget hushåll fick rösta. Dessa män uppgick till 20 procent av landets manliga befolkning. Det var ett styre som utgick från exklusiv maskulin pengamakt. Dessutom hade företagen (bolagen) rösträtt i kommunerna fram till 1909, vilket innebar att de i kraft av sin ekonomiska styrka kunde bli envåldshärskare på bruksorterna.

Innan pandemin bröt ut i våras var Erik Bengtsson på väg till The World Inequality Lab i Paris, som leds av Thomas Piketty, för att gästforska. Vid institutionen samlas akademiska rapporter från världens alla hörn om följderna av ojämlikhet och kampen mot ojämlikhet. Det är ett växande vetenskapligt forskningsfält.
Erik Bengtssons tes i boken är att Sverige var så ojämlikt och odemokratiskt vid 1800-talets slut att det sporrade fram en reaktion, en aktiv organisering från underklassens sida. Tillsammans blev det en explosiv reaktion som ledde till en radikal omvandling av samhället.

Det blev ingen revolution utan något mycket bättre, nämligen ett extremt jämlikt samhälle. Vägen dit gick via frikyrkorörelsen, nykterhetsrörelsen och arbetarrörelsen. Den socialdemokratiska ledningen var tillräckligt intelligent för att ingå klasskoalitioner, först med liberalerna och sedan med bönderna. De lyckades att erövra staten – som var historiskt stark och funktionell i Sverige – och kunde använda den för sina egna syften.
– De kopierade inte något gammalt recept. De hade ett eget för sin tid och det är också vad vi måste ha idag. Men vad det är? Ingen aning, säger han.

• Ger inte historien ett facit?
– Nej, det gör den inte, men anledningen till att det var så kul att skriva boken var den proletära offentligheten som fanns för hundra år sedan och kanske för 50 år sedan och till och med för 30 år sedan. Idag känns den så främmande. Jag tycker att det är jättespännande.
Det var en väldigt annorlunda livsvärld. Hans slutsats är att jämlikhetspolitiken på den tiden fungerade för att den talade till människor där de var i sina liv och i det samhället, men att den aldrig skulle fungera idag. Man kan inte kopiera gamla framgångsrecept.
– Jag tror att det är så simpelt som att samhället förändras och om man ska få en jämlikhetskoalition idag måste man tala till folk där de är nu och det politiska språket och vår syn på oss själva har förändrats så mycket att tilltalet som fanns då inte funkar nu. Som historiker är jag inte expert på vad som skulle funka idag.

• Vad är historia för dig?
– Jag tycker att historia ska ha ett förklarande anspråk. Det ska inte bara vara att beskriva hur det var förr utan man ska beskriva och förklara. Det ger möjlighet att frilägga samhällets drivkrafter, alltså vad det är som leder till förändring.
Han tror att klasskoalitioner spelar stor roll, alltså vad för typ av sociopolitiska block som byggs upp av en viss klasstruktur. Det är ett sätt att tänka om historia och politik som inspirerats av den italienska marxisten Gramsci.
Erik Bengtsson säger att han är väldigt influerad av det och att det då blir intressant att ta reda på hur olika sociala block har svetsats samman, ett exempel är alliansen mellan godsägare och bönder på 1870-talet.
– Om man utgår från en teori och inte bara en beskrivning får det betydelse för hur man tänker idag: Vad för typ av koalitioner kan vi bygga nu? Men som sagt jag har inget svar. Jag är så dålig på samtiden. Jag har inte kommit till att försöka förstå den, men tänker nog att jag vill jobba mig dit och det är därför jag tycker att det är viktigt att studera historia.

Erik Bengtssons bok börjar med ”den gamla regimen”, 1750-1850, då Sverige inte längre var någon stormakt utan ett glesbefolkat och relativt fattigt land, och belyser hur ojämlikheten såg ut då. Var verkligen bönderna så fria som många historiker velat tro? Nej, menar han. Och därefter sker det outhärdliga. Den gamla regimen lyckades hålla sig kvar ända fram till 1917.
– 1865 års rösträttsreform var horribel med dagens mått mätt, eftersom den byggde på patriarkala föreställningar om ett fåtal mäns makt över alla utom sina likar. Det innebar att en förmögen man hade makt över allt tjänstefolk, vilket inkluderade både kvinnor och män som bodde och arbetade hos honom, förklarar Erik Bengtsson.
Någon idé om att demokrati var bra fanns inte hos den gamla regimens elit. Förmögenhet och hög inkomst var beviset för att en person – en man – nått tillräcklig mognad för delta i beslutsfattandet. Tanken var att vissa män är födda att leda och andra att bli ledda. Kvinnor saknade den rationella förmågan som krävdes för att delta i politiken.