Aldrig tidigare har avtalsförhandlingarna skjutits upp på det sätt som gjordes i våras då pandemin drabbade Sverige och hela världen. Kollektivavtalen förlängdes från den 1 april till den 31 oktober, det vill säga prolongerades. Då var kunskapen om viruset mycket begränsad och många av Livs medlemmar jobbade i företag som blödde ekonomiskt. Avtal om korttidspermittering träffades och omfattade 1,3 till 1,4 miljoner människor på den svenska arbetsmarknaden.
Situationen har därefter förbättrats. Konjunkturen har vänt uppåt och permitteringarna är betydligt färre. Men vi blir nu vittne till hur en andra våg drar in över Europa och land efter land stänger ner igen och ingen vet hur illa det kommer att slå mot ekonomin och jobben. Att i detta läge gå in i slutförhandlingar om höjda löner kan inte ha varit lätt för vare sig arbetsgivare eller fackliga organisationer.

Samtidigt måste reallönerna höjas. Efterfrågan måste upprätthållas. Stridsberedskapen inom Livs är hög. Det framgår när Mål & Medel gör reportage på arbetsplatserna. Men att behöva ta till konfliktvapnet under en pågående pandemi är självklart en utmaning. Det var därför välkommet att parterna lyckades komma överens om ett nytt avtal innan det förlängda löpte ut den 31 oktober. Det satt hårt inne att döma av arbetsgivarnas bistra miner på presskonferensen dagen efter.
Det blev ett 29 månader långt avtal till ett avtalsvärde på 5,4 procent vilket måste anses acceptabelt under rådande förhållanden. Det så viktiga lönemärket för svensk arbetsmarknad är därmed satt. En viktig seger var också att de fackliga organisationerna inom industrin mot arbetsgivarnas vilja lyckades att växla upp löneökningstakten, från 2,17 procent som var förra avtalsperiodens årsökningstakt, till 2,23 procent.
Dessvärre blev det ingen retroaktiv lönehöjning. Det kommer säkerligen många att reagera på. Inte minst livsmedelsarbetarna som slitit hårt för att förse oss alla med mat under pågående pandemi. Loppet är inte kört. För de som jobbar på företag som går bra borde det vara möjligt att lokalt förhandla fram kompensation.
Den enda trösten är annars att det blev ett framtungt avtal som ger en nivåhöjning på 3 procent den 1 november 2020 och 2,4 procent den 1 april 2022. Det kan ses som en viss kompensation även om den är långtifrån tillräcklig.

Lönen måste gå att leva på för en familj. Lönerna inom livsmedelsindustrin är låga. Enligt den senast lönerapporten från Facken inom industrin har livsmedelsarbetare som omfattas av livsmedelsavtalet en medellön på 26 900 kronor vilket gör att de ligger bland de som tjänar minst av industriarbetarna, bara de inom tvättindustrin ligger lägre.
Lönerna inom livsmedelsindustrin måste helt klart upp. Det är nödvändigt för alla lågavlönade men också för att jobben ska bli mer attraktiva. I det avtal som tecknats ingår återigen en låglönesatsning, denna gång riktad mot de med löner under 26 100 kronor. Det är bra att den finns med och det är också en jämställdhetsfråga eftersom det ofta är kvinnor som tjänar minst.

Därför är det även en hederssak att nu se till att hela löneökningen fördelas och att alla garanteras en löneökning. Så har inte alltid varit fallet och här krävs nu hårdare tag från fackligt håll. Ett steg på vägen är en ny modell för lönerevision som Livs lyckats få igenom i det nya avtalet och som innebär ökat fackligt inflytande över lönefördelningen.