– Hos oss är folk besvikna över att det inte blev någon retroaktiv löneökning. Företaget har gått väldigt bra under pandemin, säger Kim Everås, klubbordförande på Santa Maria i Mölndal.

Kim Everås har precis kommit hem från nattarbetet och ska sova några timmar innan han börjar jobba igen.
Han tycker att löneökningen blev låg, det var ett svagt avtal, om man ser till att det är på 29 månader och bara innehåller två höjningar, från den 1 november i år och från den 1 april 2022 (se faktaruta).
– Det blir knappt någon reallöneökning alls, även om man räknar in den höjda avsättningen till pension, säger Kim Everås.
Kryddor som Santa Maria i Mölndal tillverkar har sålt bra under pandemin. Produktionen har gått för fullt, det har till och med varit övertid, och för de anställda har det varit kämpigt. Det är mot den bakgrunden som Kim Everås tycker att deras arbetsinsats borde värderas högre.
– Vi ska ta upp lokala förhandlingar för att se om vi kan få ut något extra.

Extra påslag är inte brukligt på Santa Maria men nu har det varit speciella förhållanden. Något lönesystem finns inte, utan höjningarna läggs ut generellt, lika för alla, förklarar Kim Everås.
Sedan många år har klubben förhandlat med arbetsgivaren om ett lönesystem utan att komma någon stans. Om inte företaget skjuter till extra pengar blir det svårt, konstaterar han, eftersom det inte finns något ytterligare att fördela.
Vid varje lönerevision kommer arbetsgivaren med en önskan om att få en lista över vilka som är fackliga medlemmar.
– Det säger vi nej till rakt av. Fackligt medlemskap har man rätt att hålla hemligt. Dessutom är vi inte tjänstemän som kan jobba på olika avtal. Vi är kollektivare och det innebär att det är vi – Livs – som förhandlar kollektivt för alla som jobbar på vårt avtal.

Livs fick med en individgaranti på 30 procent i avtalet. Den resterande löneökningen, alltså 70 procent, är den pott vars fördelning det ska förhandlas om lokalt.
Kommer parterna inte överens i dessa förhandlingar läggs 40 procent av den ut generellt, med andra ord finns en möjlighet för den lokala fackliga organisationen att säkra 58 procent av den centrala löneökningen så att den kommer alla till del, läggs ut generellt, lika till alla.
Det här är viktigt, eftersom det handlar om allas rätt till en reallöneökning. Även de resterande 42 procenten ska det förhandlas om.

Ulrika Dichter Superti, klubbordförande på Pågen i Göteborg, som sitter i förbundets avtalsdelegation och var med under processen, understryker betydelsen av det sista.
– I det tidigare avtalet ansåg arbetsgivaren att den hade rätt att fördela 50 procent av löneökningen utan diskussion. Så var det inte alls men vi var tvungna att bråka om det. Nu har vi lyckats säkra att en större del, 58 procent, läggs ut generellt om vi inte kan komma överens med arbetsgivaren, säger hon och fortsätter:
– Dessutom har vi tydliggjort att de 42 procent som blir kvar ska det också förhandlas om och vi ska bli överens.
Varför är det här så viktigt? Jo, för om det inte görs generella utlägg, utan lokala fördelningssystem införs, behövs ett skydd för individen så att denna inte går miste om löneökningen och det behövs en tydlig markering av att arbetsgivaren inte har rätt att ensam bestämma över någon del av potten.
– I avtalet tas viktiga steg men vi har inte nått ända fram, säger Ulrika Dichter Superti.
Pågen har också gått bra under pandemin.
– Våra gifflar går jättebra och vi har fått utöka med ett skift. Bröd över huvud taget går bra. Folk tar en macka hemma istället för att gå ut.

Robert Buhre, klubbordförande på Kiviks musteri, som också satt med i avtalsdelegationen säger att han inte är helt nöjd med avtalet.
– Det är man aldrig. Det har varit lite speciellt med prolongeringen. Att vi inte fick retroaktivt är många missnöjda med.
Han som själv är ung, 25 år, lyfter betydelsen av att åldern för avsättning till avtalspensionen sänks.
Tidigare har löneökningarna fördelats generellt på Kiviks, lika för alla, men en ny pottfördelningsmodell ska införas och det ställer större krav på lönerevisionen.
– Vi behöver tillgång till samtligas löneuppgifter, men arbetsgivaren kräver en lista av oss över vilka som är medlemmar och menar att det bara är för dem vi förhandlar, förklarar han.
– Men någon sådan lista får de inte. Det har vi inte rätt att göra. Vilka som är medlemmar ska inte arbetsgivaren efterforska, fortsätter han.

Under förhandlingarna i Stockholm träffade Robert Buhre ledamöter i de andra industrifackens delegationer och fick då klart för sig att de också kunde ha problem med att få tillgång till samtligas löneuppgifter, men det är inte alls lika utbrett som inom livsmedelsindustrin.
– Vår lokalombudsman säger att vi ska begära central förhandling om det inte går att komma överens.