I sin krönika President Joe Biden – nytt hopp för klimatet! i Mål & Medel nummer 9, begår Stefan Edman ett misstag genom att i karriärpolitikern Biden se ett ”nytt” hopp. Om Trump har representerat en väldigt öppen rasism, förnekelse av klimatförändringar och USA:s intresse av krig så kan man säga att Biden och Harris representerar samma sak fast på ett långsiktigt och institutionellt sätt. Biden har gått i spetsen för att utöka militariseringen av polisen och USA:s invasion av Irak.
Frågan om militarism är en av de största ödesfrågorna för klimatet då USA:s militär och krig är den största klimatboven i världen. Vissa saker som nämns i Edmans artikel, som till exempel Dakota Access Pipe-line (DAPL), var saker som startades under Obamas och Bidens regim. När noDAPL demonstranter besköts med tårgas och fängslades för det enkla brott att man inte ville få sin mark, som urinvånare, förstörd var både Obama och Biden tysta.
Även Black Lives Matter började under Obamas och Bidens demokratiska regim efter mord på unga svarta män av poliser. Vid dessa upplopp, som det i Ferguson 2014, började Black Lives Matter-aktivister försvinna under misstänksamma omständigheter. Repressionen mot de som tog den antirasistiska kampen på allvar var alltså stor.

Trots stort stöd för kravet om sjukvård åt alla, främst lyft av senatorn Bernie Sanders, har även Biden lovat att han som president aldrig skulle skriva på ett förslag som skulle garantera sjukvård åt alla om det hamnade på hans skrivbord. Republikanerna och Demokraterna, oavsett enskilda värderingar, tjänar samma klass: den kapitalistiska!
En fråga man behöver ställa sig är varför det bara finns två kapitalistiska partier att välja mellan i USA. Fackföreningsrörelsen i USA är en väldigt splittrad rörelse. LO:s kanske närmaste parallell är AFL-CIO (som tidigare var en facklig centralorganisation) Till skillnad från LO har de aldrig haft ett eget parti. Tvärtom har ofta de högsta delarna av ledarskapet närmat sig Demokraterna för att försöka vinna små fördelar genom lagstiftning och domstolsbeslut istället för typisk facklig kamp.
Detta har fått två ödesdigra konsekvenser som hänger tätt samman. Å ena sidan har detta samarbete inneburit att man behövt hålla medlemmarna och de lokala avdelningarna passiva. I AFL:s fall innebar detta att man söndrade arbetarkollektivets skilda yrkesföreningar och för CIO, som egentligen började som en militant fackförening som byggde på industriprincipen, så tog man bort beslut- och strejkrätten från lokala avdelningar. Detta nådde sin topp under andra världskriget när bland annat bilarbetarna, till skillnad från sina fackliga ledare, vägrade gå med på lönesänkningar och strejkförbud under kriget.
När regeringen ville göra det olagligt för ”kommunister” (egentligen alla som stod upp för facklig demokrati) att vara förtroendevald inom fackföre-ningsrörelsen stod dessa ledare även passiva. Å andra sidan har det inneburit att man behövt motverka varje försök bland medlemmarna att bilda sitt eget parti. Detta har man enkelt motverkat genom att åter föra in politiska intresse i det Demokratiska partiet.

Den brinnande uppgiften för arbetarklassen i USA är och måste vara en kamp för riktig demokrati där man inte bara har att välja mellan två partier utan även kan bygga ett parti som faktiskt kan vara ett verktyg för fackföreningarna inom politiken!
Tom Leonardsson