Mitt sista tankar i arbetet kommer handla om 2020. Året då allt och samtidigt inget hände. Året då vi blev isolerade i våra små bubblor samtidigt som vi fick sadla om efter bästa förmåga. Tänka utanför boxen för att få en facklig verksamhet och en vardag att gå ihop. Hitta nya lösningar på möten, utbildningar, kontakter. Isolerade från omvärlden då vi varken fått träffa anhöriga under långa perioder eller göra dom aktiviteter vi är vana vid. Ett helt nytt liv fast med begränsningar.
Vi har ändå lärt oss mycket av det här året. Att tvätta händerna, att toalettpapper kan ta slut i affärerna, att möten via digitala plattformar funkar rätt okej och att munskydd är ruskigt obekvämt att bära långa stunder, speciellt i produktionslokaler.Men framför allt har vi lärt oss hur mycket vi påverkas av att inte kunna träffas och inte kunna ha en normal vardag. Måste man så måste man. Vi gör det för allas skull, vår egen, våra anhörigas, våra kollegor och deras anhöriga, för att inte tala om sjukvårdspersonalens skull.

Ett sånt här år då många tvingas till isolering, inte får möjlighet att göra det man vill, önskar och brukar, så ökar risken för att man börjar må dåligt. Den kanske redan ansträngda vardagen blir ännu värre tills man en dag känner att det blir för mycket.
När man får nog så vill man bara ställa sig och skrika, bara rakt ut i tomma intet. Få ut sin smärta, sin vrede, sin sorg eller varför inte sin glädje. Om det nu hjälper så bra som en del påstår, varför gör inte folk det oftare? Varför är inte gatorna fulla av folk som bara har fått nog, ståendes med munnen vidöppen och skrikandes?

Jag törs slå vad om att var och varannan dag möter man minst ett par personer som skulle behöva stanna upp och skrika
lite. Varför gör vi inte det? Nä, för så gör man inte. Du ska inte bära det inom dig men du ska heller inte skrika ut det, trots att det verkar vara det gångbara. Så nu går vi här, ett stort antal personer som invändigt blir uppätna av demoner och bara kniper igen när vi egentligen borde ställa oss rakt upp och bara få det ur systemet.
Ett väldigt turbulent år för många men nu ser man förhoppningsvis ljuset i tunneln och går in i 2021 med goda förhoppningar. En önskan om att pandemin lugnar ner sig så vi alla får fira jul med våra nära och kära.
Jag hoppas att alla får dom kramar som fått läggas på paus under året. Men framförallt hoppas jag att när någon får nog så vågar hen ställa sig upp och bara skrika ut sin smärta, sin vrede, sin sorg eller varför inte sin glädje.
Vi håller ut lite till men vi hoppas och önskar att 2021 bjuder på ett år med mindre av alla prövningar vi serverats 2020. Gott nytt år!
Aila Gustafsson,
anställd på Atria i Sköllersta, arbetar just nu 100 procent i projekt för Livs