Det orientaliska tunnbrödet som bakas av Liba Bröd säljer som smör. På bara några år har familjeföretaget utanför Göteborg mer än fördubblat produktionskapaciteten, försäljningen och antalet anställda. Lika snabb har inte den fackliga organiseringen varit.

Mjöl, vatten, socker, salt, jäst och kornmalt rörs ihop i de blanka degblandarcylindrarna. Klockan är åtta på morgonen. Värme och en mild bröddoft möter inne på bageriet där Emad Farah ser till att tunnbrödens väg genom kavlingsmaskinen sker smidigt och utan uppehåll.
När det piper borta vid tunnelugnen skyndar han dit. Här kommer de rykande heta tunnbröden ut från den 500-gradiga hettan och förs vidare till angränsande rum där de svalnar och sjunker ihop på sin färd till packningen. Emad har arbetat på Liba Bröd i tre år. Nyligen gick han med i Livs.
– Det är för att känna mig mer säker om det skulle hända något, säger Emad och tillägger att han trivs på jobbet.
Liba Bröd har kollektivavtal men bara en tredjedel av de anställda är medlemmar i Livs och någon lokal fackklubb eller något arbetsplatsombud finns inte.
Nasif Fadel grundade Liba Bröd 1992. Vid förra årsskiftet tog äldste sonen Elias Fadel över rodret som vd.
– Våra förfäder har bakat det här tunnbrödet sen mitten av 1800-talet i Syrien och sedan i Libanon. De knådade degen för hand och gräddade i vedeldade ugnar, berättar Elias Fadel. Pappa är femte generationens bagare av exakt samma bröd. Jag och mina syskon är sjätte generationen.
När Nasif och hustrun Rita lämnade det krigshärjade Libanon för Sverige 1989 beslöt Nasif att starta ett bageri och drog igång Liba Bröd med stöd av Rita och brodern Salem. Till skillnad från det traditionella småskaliga hantverket som han ägnade sig åt i Beirut blev detta ett modernt bageri där degen blandas i maskiner och gräddas i en biogasugn.
Nasif och Salem arbetar fortfarande i företaget men har valt att kliva åt sidan och låta den yngre generationen ta över alltmer.
– Det känns självklart, jag har varit med här sen jag var barn och jobbat extra på helger och lov. Jag känner en stolthet i att se företaget växa, säger Elias.
Växt har företaget sannerligen gjort. För sex år sedan var antalet anställda 50. I dag är de drygt 100. Den största förändringen har ägt rum de senaste två åren. 2018 blev en stor utbyggnad på 4 000 kvm klar. Numera exporterar man även bröd till Finland och Norge.
De gamla lokalerna totalrenoverades och där ligger idag bland annat kontoret, produktutvecklingen och Café Liba.
– Vi har 150 procent större produktionskapacitet sedan utbyggnaden blev klar. Det har blivit ett betydligt mer automatiserat bageri. Vi har något färre anställda per skift men samtidigt har vi tillsatt fler skift på grund av den ökade produktionen, vi har gått från tre till fem skift, berättar produktionschefen Thomas Blomqvist.
Mycket har alltså hänt, inte minst detta år då coronapandemin vänt upp och ner på en hel värld.
– Vi är glada att ha klarat oss opåverkade, säger Elias. Vi har inte behövt korttidspermittera eller säga upp någon på grund av arbetsbrist. Exporten och gränshandeln har visserligen minskat men samtidigt har livsmedelsbutikerna som är våra främsta återförsäljare köpt mer.
Helt opåverkade är man dock inte. Coronan medför inte bara virus utan även osäkerhet. Gränser stängs, öppnas och stängs igen, restriktioner lättas ena dagen och återinförs nästa.
– Det har blivit svårare att ha en lång framförhållning i produktionen och planera scheman och bemanning på grund av coronan. Det händer att ordrar ändras eller stryks i sista minuten, säger Thomas. Det påverkar de anställda i produktionen.

Klockan är nio. Nattskiftet har just slutat och fyra av de anställda dröjer sig kvar ute på gården med rykande kaffemuggar. Normalt arbetar nattskiftet från midnatt till klockan nio på morgonen. När ordrar plötsligt ändras händer det att de får börja senare eller sluta tidigare. De får ändå ut full lön.
– Men den här månaden har vi inte fått det. Vi ska ha möte med Elias eftersom alla timmar inte har registrerats, säger Ahmad Alhasan.
De är alla med i Livs och eniga om att det vore bra med en lokal klubb men har svårt att se hur det ska lösas praktiskt.
– Det är inte för att vi inte vill utan för att vi inte hinner. Liba har växt så snabbt de senaste två åren att vi inte har tid att fokusera på något annat än jobbet. Vi ser oss som en del av företaget och stödjer ledningen. Samtidigt upplever vi att det var närmare till ledningen förut, säger Ahmad.
Kanske är det en generationsskillnad också. Sargon Jowby från Irak är skiftledare som arbetat 15 år på Liba Bröd och varit medlem i Livs i tio år.
– Nasif och Salem brukade gå runt och fråga hur vi mådde och om det var något man behövde hjälp med. Det hinns nog inte med nu. Vi har ju blivit så många.
Att Sargon gick med i facket beror på att Livs kan hjälpa till att lösa problem och informera om vad de ska ha för lön och ob-ersättning.
– Men vi är inte vana vid fack från våra hemländer.
De fyra tycker att det är en bra arbetsplats som värnar om sina anställda men nu när företaget växt vore det bra att ha någon förtroendevald på plats som kan driva deras frågor gentemot ledningen om det uppstår problem. De hinner inte själva under arbetstid, därför sitter de nu här efter sitt skift och inväntar Elias.

Trots att nästan allt i bageriet numera sker maskinellt krävs en viss känsla för mjöl eftersom det är en levande produkt vars egenskaper skiftar, menar Thomas. Bagarutbildad behöver man dock inte vara för att få jobb.
– Jag arbetade på bank innan jag kom till Sverige och började här. Tack vare Hanna, säger Ahmad Alhasan och nickar mot mannen bredvid.
Hanna Milaneh och Ahmad lärde känna varandra på en asylförläggning efter att ha flytt från krigets Syrien 2015. Hanna är avlägset släkt till familjen Fadel och fick jobb den vägen. Han rekommenderade vännen Ahmad.
– Det är ofta så vi anställer, bekräftar Elias. Om anställda rekommenderar någon känns det som en garanti att det kommer att fungera. Det är många släktingar och vänner som arbetar här.

Liba Bröd har ytterligare ett varumärke som heter Café Liba. Där tillverkas söta bakverk för kaféverksamhet. Michael Kio häller sirap på ostfyllda kanafeh, ett bakverk från Mellanöstern.
– Jag har varit på Liba i fem år, tre år som bagare. Innan dess var jag busschaufför i Syrien i 29 år.
Strax intill garnerar Janne Lindgren tårtor. Han har varit på Liba Bröd sedan 2012.
– Jag lärde mig hantverket av min adoptivpappa, säger Janne på klingande västerbottniska.
Då var det norrländska tunnbröd. Nu är det orientaliska. Efter 36 år i yrket sökte han för första gången medlemskap i Livs i maj i år – och återigen i augusti.
– Två gånger har jag skickat in pappren men inte fått något svar. Nu orkar jag inte mer, säger han.
Han berättar varför han sökt sig till Livs först nu.
– De som jobbar bra, har det bra här och det bästa med Liba är Nasif, han är rak och ärlig. Men jag börjar bli gammal och grå, tänk om man blir sjuk, funderar Janne.

Inne på lagret plastar Andrés Olguin in en pall lastad med brödkartonger och kör in i frysen där det är drygt 20 minusgrader. Han berättar att det funnits olika uppfattningar om nyårsafton och midsommarafton räknas som arbetsdagar inom bageri.
–Vi har ju ingen lokal klubb eller arbetsplatsombud så jag frågade ombudsmannen på Livs och fick veta att vi har rätt till söndags-ob de dagarna. Vi blir alltid kompenserade, men ibland är man tvungen att påpeka för att det ska bli rätt, säger Andrés Olguin på malmöitiska.
Andrés är lageransvarig och flyttade från Malmö och jobbet på slakteriet Tulip till Göteborg och Liba Bröd för 1,5 år sedan. Där var han klubbordförande i Livs. På det stora hela går det rätt till på Liba Bröd menar han men företaget har växt snabbt och ledningen kan inte alltid alla detaljer. Att det saknas en lokal klubb tror han beror på att många inte förstår meningen med facket.

Hur gick då nattskiftarnas möte med Elias?
– Det ordnade sig. Vi fick hela lönen, säger Ahmad, som gick med i facket efter en olyckshändelse på jobbet.
För några år sedan fastnade han med högerhanden i en maskin och fick en bestående muskelskada i handen.
– Det var mitt eget fel. Jag hade blivit varnad att inte ha händerna där men jag hade bråttom och glömde mig. Jag kunde inte nå stoppknappen och skrek på hjälp. En annan i mitt skift hörde mig men han visste inte hur man stängde av maskinen.
Ahmad var sjukskriven i ett halvår. När han kom tillbaka var maskinen åtgärdad, men Ahmad är bekymrad över att de numera är så få på skiftet att det kanske inte finns någon som hör om det skulle hända något igen. Han skulle vilja att alla nyanställda får utbildning i hur maskinerna och produktionen fungerar innan de får ansvar för någonting. Och att de själva får möjlighet till kompetensutveckling när den intensiva tillväxtkurvan planar ut och det förhoppningsvis finns tid för detta.
– Vi anställda och ledningen kompletterar varandra. Därför är det viktigt att vi kommunicerar och löser de problem som uppstår, menar han.
Anna Rehnberg