Joa ser hur otrygga jobb slår mot jämställdheten

Att män i högre grad än kvinnor har fasta heltidsanställningar är något Joa Bergold, utredare på LO, ständigt blir varse om. Det är en fundamental skillnad mellan könen som slår hårt mot jämställdheten.

Joa Bergold, som arbetat som utredare på LO i tio år, kommer ständigt tillbaka till behovet av trygga jobb som går att försörja sig på. Det har löpt som en röd tråd i allt som hon gjort.
– Idag är det bara fyra av tio kvinnor i arbetaryrken som har fasta heltidsanställningar och dessutom har kvinnor oftare än män otrygga anställningar, säger Joa Bergold och fortsätter:
– Det är viktigt att förstå hur detta går till. Som jag ser det handlar det om vad arbetsgivaren vill och hur arbetet organiseras.
Hennes engagemang i frågan tog fart när hon kom in på forskarutbildningen i ekonomisk historia vid Uppsala universitet. Ämnet för hennes avhandling var hur deltidsarbete hanterats politiskt. Men ensamarbetet som forskningen innebar passade henne inte riktigt. Så när hon ett par år in i avhandlingsarbetet blev erbjuden att vara sekreterare i den statliga utredningen KNAS, kommittén för nya arbetstids- och semesterregler, välkomnade hon möjligheten att ta en paus.
– Det blev en aha-upplevelse att arbeta med en parlamentarisk utredning, där det gällde att vara både politiskt lyhörd och intellektuellt hederlig. Jag tyckte att det var väldigt kul.

Följden blev att hon inte återgick till avhandlingsarbetet. Istället sökte hon och fick jobb som projektledare och utredare på Kommunal med ansvar för att utveckla deras nya arbetstidspolicy. Hon arbetade där i fem år innan hon sökte sig till LO. Att jobba som utredare inom den fackliga sfären passar henne bra, konstaterar hon.
– Jag uppskattar att få ägna mig åt olika samtidsproblem med utgångspunkt från det fackliga arbetet. Jag gillar också att det är ett omväxlande arbete med både korta och långa puckar.
Samtidigt har inget varit sig likt det senaste året på grund av pandemin. LO-borgen är stängd tillsvidare och hon är hänvisad till hemarbete.
Det har varit en utmaning, inte minst den här tisdagen då jag intervjuar Joa Bergold över Teams. Det är fullt hus hemma. Fyraåringen har inte kunnat vara på förskolan, de två tonåringarna har distansundervisning och mannen jobbar även han hemifrån på grund av pandemin. Ovan på det så har en av katterna fått giftstruma och ska nu få en jodbehandling och blir sedan radioaktiv
i två veckor, vilket inte är något problem för vuxna men däremot för barn.
– Jag kom dock på en lösning. Få använder sig idag av kattpensionat. Jag hittade ett som var helt tomt. Katten får nu bo där tills radioaktiviteten klingat av.
Hon skrattar gott åt eländet, den radioaktiva katten blev liksom droppen som fick bägaren att rinna över. För det här är den tid på året som hon har som mest att göra, inte minst då det är nu som LO:s jämställdhetsbarometer tas fram.
– Det här är alltid en period av total panik, sedan brukar det lösa sig och jag får berätta om jämställdhetsbarometern ganska länge och ganska ofta.
I år handlar barometern om de som var på jobbet under pandemin. LO har låtit intervjua 3 000 arbetare, kvinnor och män, om deras arbetssituation.
– Vi har ett stort material som vi delvis kommer att släppa inför den 8 mars och under pandemins årsvecka, det vill säga den vecka för ett år sedan då pandemin slog till med full kraft i Sverige.

Den 8 mars förra året kommer Joa Bergold själv aldrig att glömma. Hon hade inlett dagen med att tala om jämställdhetsbarometern, som då handlade om kvinnors låga pensioner, på ett möte i Stockholm. Därefter skulle hon ta tåget till Norrköping för att delta i en internationell konferens om sexuella trakasserier i arbetslivet.
– Jag satt på Centralen när jag fick ett mejl från den medverkande från Handels som skrev att hon skulle behöva ställa in då Handels precis beslutat att inte delta i internationella konferenser på grund av viruset.
Joa Bergold ringde då sin chef och frågade hur LO ställde sig till att hon deltog.
– Jag fick då till svar att jag inte fick åka.
Hon fick istället ta tåget hem till Uppsala. Ungefär samtidigt stängde LO-borgen ner. Det är snart exakt ett år sedan hon senast var på sin arbetsplats.
Även om just den här dagen när jag intervjuar henne är rätt kaotisk så har det funkat bra på det stora hela att jobba hemifrån, låter hon förstå. Utredningsarbetet har rullat på som vanligt förutom att de personliga mötena ersatts av otaliga digitala möten.
Sexuella trakasserier i arbetslivet är ett område som hon ägnat mycket tid åt, inte bara det senaste året, utan även tidigare.
Det började med att hon 2018 skrev rapporten Kvinnlig fägring och machokultur?. Det var i anslutning till metoo-rörelsens vittnesmål. En rad åtgärder föreslogs. En hel del återstår även om mycket har gjorts, konstaterar hon.
Det framkommer inte minst av den uppföljningen som undersökningsföretaget Sifo Kantar nyligen gjort tillsammans med bland annat LO.
– Den har inte resulterat i en ny rapport, mer en sammanställning över hur det ser ut. Vi har valt att använda materialet inåt och berättat för förbunden om den.
Det går inte rakt av att jämföra de två undersökningarna, understryker hon.
– Jag vågar inte säga att det blivit sämre men det har inte blivit bättre. Det är samma mönster som upprepas.
Det som går igen, berättar hon, är att osäkra arbetsplatser är tysta arbetsplatser.
– Bland visstidsanställda är det en skrämmande stor andel som inte berättar för någon alls när de blir utsatta för sexuella trakasserier, det är också ett problem arbetsmiljömässigt, för om arbetsgivaren ska kunna agera så behöver det komma till arbetsgivarens eller fackets kännedom.

Hon vet vad hon talar om. ILO-konvention 190 om sexuella trakasserier i arbetslivet, som antogs 2019 och som är ute på ratificeringsrunda, var hon med om att arbeta fram som representant för världsfacket ITUC och den svenska delegationen. Nu ingår hon i den statliga offentliga utredning som regeringen tillsatt för att kunna implementera konventionen.
Det är snabba ryck, utredningsarbetet drog igång i november och i juni ska utredningen vara klar.
– Vårt uppdrag är att se över konventionen och de olika lagstiftningsområdena. Jag hoppas att vi ska få till en ratificering, för det är det viktiga, men jag vill också se en ratificering som faktiskt kan förbättra och tydliggöra det skydd som finns idag.