När jag läser om hur olika makthavare och myndighetspersoner agerar funderar jag ibland hur de är funtade. Jag fattar inte varifrån de får sin arrogans, sin totala brist på empati eller förståelse för vanliga människors livsvillkor.
Den kinesiske författaren Su Tong skrev 1992 romanen Mitt liv som härskare, nu förnämligt översatt till svenska av Anna Gustavsson Chen, som just handlar om en sådan person. Su Tong berättar om barnet, den fjortonårige pojken Duanbei, som blir arvtagare och därmed enväldig kejsare till riket Xie.

Det är ett fiktivt rike, i en fiktiv tid, men den ki-nesiska historien är i mångt och mycket, sedan tusentals år, en historia av grymheter. Det, det Su Tong diktar ihop skulle mycket väl ha kunnat ha hänt. Den korta tid Duanbei lyckas behålla makten blir också en studie i våld. Men trots allt blod, allt mördande, allt människoförakt så är det ändå Duanbeis inre omvandling som är romanens egentliga syfte. Duanbe förväntade sig inte att bli utnämnd till kejsare. Han var femte sonen, nummer fem i rang, hans mor var inte ”äkta” gemål till den avlidne kejsaren utan en av konkubinerna. Duanbei var mer intresserad av att vandra i parkerna runt slottet och att studera ihop med de lärda munkarna. Ändå blev han kejsare, och fick därmed fyra äldre bröder som livsfarliga fiender. Barnsligt inbillar han sig att han verkligen bestämmer, men inser när hans beslut inte gillas av farmodern, den gamla kejsaränkan, att det i verkligheten är hon som bestämmer. Och hennes metoder är brutala. För att få tyst på honom under konseljerna, till exempel, låter hon vakterna stoppa tygtrasor i munnen på honom så att han inte kan få fram ett ljud.
Snart uppstår strider vid den norra gränsen till riket, kejsaren kallas dit. Utan stridsvana, utan att någonsin varit utanför palatset bärs han i kungastol genom byar och städer. Han förundras över vad han ser. Förstår inte varför människorna är utan skor, varför de klättrar i träden och äter insekterna, Han har aldrig hört talas om varken svält eller fattigdom. I en av de mindre städerna klär han ut sig och går runt på stadens gator tillsammans med sin ledsagare, enucken Svala, även han en ung pojke.

Svala blev enuck för att pappan, smeden, knipsade bort hans testiklar med en glödhet tång. Med Svala som guide får den unge kejsaren se vanliga människors liv. Och han tjusas av det han ser. Hellre än att vara en marionett i farmoderns hårda nypor skulle han vilja vara lindansare, fri som en fågel i luften.
Men han är fångad av sitt eget öde. Han dras in i intrigerna i palatset, reagerar som det bortskämda barn han är. Han blir den grymme omänsklige härskare alla hans lärda munkar försökte få honom att inte bli. Han vet det och har svårt att tåla sig själv, ändå skriker han ”döda, döda, döda” allt oftare och allt mer irrationellt.

Den överlägsne inbillar sig stå över andra, ha rätt att döma andra. Det är mer vanligt än ovanligt att människor i maktposition tror sig vara bättre än andra. Det förekommer i minsta lilla förening likaväl som i parlament och regeringar. Jag likställer inte en pensionerad justitiekansler eller direktör vid MSB med despoter, men maktens berusning påverkar dem på samma sätt.
De tror sig ha rätt att göra det andra inte får. Den som är född med silversked har lätt att tala om för dem med rostfritt stål att de inte ska förvänta sig att stekta sparvar ska komma flygande in i munnen.