– Roligast är att vara utomhus, köra maskin och städa undan stora mängder slabbigt bröte! Tråkigast är såklart onödiga konflikter, samt arbetstiderna med mycket helg och kvällar, berättar Ulrika Linder. Hon är aktuell med serieboken Återvinningscentralen.
Boken är både rolig och folkbildande. Den tar upp galet arga besökare och underliga saker som dyker upp (som sprängdeg och en torkad krokodil), men går också utanför den omedelbara vardagen och diskuterar branschen i stort. Hon går in på hur man ska sortera sina sopor och den obekväma frågan om att det faktiskt behövs politiska förändringar. Det märks att hon trivs på jobbet och till skillnad från många andra serviceyrken är återvinningscentralen en plats där ”kunden alltid har fel”.
Hon har den ganska befriande rättigheten att säga ”Nej”. Det spelar ingen roll hur fin bil du har. Här råder en annan maktbalans. I jobbet som miljötekniker ingår det att påtala misstag och informera. En del kunder reagerar med ilska, andra försöker fuska, men många tar också tacksamt emot hjälpen.
I boken lanserar hon ordet ”slänka”. Det är en blandning mellan ”skänka” och ”slänga”, till exem-
pel soffor med brännmärken, sådant som inte kan säljas vidare, men som skänkts till välgörenhetsinrättningarna av någon vänlig själ.

Att Ulrika Linder ”återvinner” även i det privata går inte att missa om man följer hennes instagramkonto @Diskbankstecknaren. Påfallande många av teckningarna är gjorda på gamla kuvert. De handlar om vardagen, hemma och på jobb. Ritat självbiografiskt har hon gjort sedan hon var tonåring.
– Jobbskildringar och foton av saker som berör mig på ett eller annat sätt har jag hållit på med sedan jag började jobba på återvinningscentralen för 6,5 år sen. Idén att göra bok av allt kom från min förläggare, efter att ha diskuterat närbesläktade idéer under en tid.

• Ser du dig som arbetarförfattare?
– Jag gjorde verkligen inte det när jag skrev och tecknade boken! Jag vet inte om jag gör det nu heller, men tycker samtidigt att det är superviktigt med samtida arbetsskildringar. Jag upplever att ”stor-media” har ett väldigt ensidigt perspektiv som de skildrar om och om igen, det om den vita övre medelklassen i storstadsområden. Både i reportage, ”soffprogram” och fiktiva tv-serier. Det osynliggör en absolut majoritet av vårt samhälle. Därför behöver vi läsa om hur det ser ut på olika arbetsplatser. Jag vill läsa undersköterskans, hotellstädarens, skolköksbiträdets och lokalvårdarens egna ord.

Hennes främsta tips för den som själv vill skriva eller teckna om sitt jobb är att ha någon att bolla med, som också är intresserad av att det ska bli ett bra resultat och kan hjälpa till med deadlines och feedback, men som låter skapandet vara fritt.
Henrik Johansson
SerieBOK. Återvinningscentralen, Ulrika Linder, Galago, 2020