Nicole Norin jobbar som slaktare och Amanda Andersson som styckare på KLS Ugglarps. I båda yrkena är det skriande brist på folk och kvinnorna är lätt räknade. Men Nicole och Amanda trivs och tycker att fler borde prova på att jobba i köttbranschen.

Pensionsavgångarna är stora framöver och nyrekryteringen går trögt i kött- och charkbranschen. Företagen är tvingade att förlita sig på inhyrd personal. Men skillnaden mellan löneläget i Sverige och till exempel Polen har krympt.
Arbetskraft för inhyrning söks allt längre ner i Europa.
Vi träffar slaktaren Nicole Norin och styckaren Amanda Andersson på KLS Ugglarps i Ugglarp i Halland för att tala om deras yrkesval och vad de anser behöver göras för att locka fler till köttbranschen.
– Det är mycket bättre här än på restaurangen där jag jobbade tidigare. Superbra tider, säger Amanda Andersson, som bytt oregelbundna tider och helger mot att jobba dagtid måndag till fredag mellan 6 och 14.30.

Efter fem år på restaurang var Amanda trött på jobbet. Hon kände att hon behövde något nytt. Mattias Flintberg, klubbordförande på KLS Ugglarps, övertalade henne att testa att jobba på packningen och efter ett tag blev hon upplärd till styckare.
– Det var han som fick hit mig för att titta. Jag är inte rädd för att prova grejer och det var värt ett försök, fortsätter Amanda.
Det är 3,5 år sedan och hon har aldrig ångrat sitt jobbyte.
– Pappa har jobbat 35 år i branschen. Det började med att jag behövde ett sommarjobb och han fixade så att jag fick gödsla
i stallet, berättar Nicole, som jobbat här ungefär lika länge som Amanda.
Hon ville tidigt börja tjäna egna pengar och hoppade av gymnasiet i tvåan. Hennes tanke var att gå tillbaka till skolan och hon började senare på folkhögskola:
– Men så tänkte jag att, nej, skolan är inte för mig så jag började här igen. Jag trivs.

Avdelningen för slakt ligger nära stallet så Nicole visste hur det var att jobba där. Att komma in i rutinerna i slakten var lätt, tycker hon.
– Det är roliga kollegor. Inget daltande, det gillar jag. Rakt på sak och så ska det vara. Det funkar bäst för mig.
Varför är det då så svårt att rekrytera fler slaktare och styckare, kan man fråga sig. Nicole tror att många unga är känsliga och drar sig för att ta i.
De kan inte tänka sig att avliva och skära upp djur. Då känns det bekvämare att sitta vid datorn och telefonen, funderar hon.
– Det är ett ganska ansträngande jobb. Inte på alla positioner, men på en hel del. Ibland måste vi lyfta grisarna när de ramlat på golvet efter bedövningen. Grisarna är ganska tunga, men vi hjälps alltid åt. Ingen står bara och tittar på, förklarar Nicole.
Amanda håller med om att de flesta unga hellre vill jobba med it och sitta vid en dator.
– Det här jobbet är tyngre. Man jobbar med kroppen, men om man inte är intresserad av en lång utbildning är detta perfekt. Här är det praktiskt direkt. Det var en anledning till att jag började, säger Amanda.
I slakteriet finns en kran för att lyfta upp grisar som ramlat på golvet, men lyft är ändå svåra att undvika helt. Det kan behövas ett par gånger under ett arbetspass. I styckningen är detaljerna stora, hela kotletter och hela bogar. Att snurra delarna på en bräda och kasta upp dem på ett band gör att arbetet är tungt.
– Vi har vissa maskiner som underlättar jobbet i styckningen, men mycket görs för hand. Det är i stort sett ett hantverk, påpekar Amanda.

Kompisarnas reaktion på att de jobbar på slakteri är blandad. En del undrar hur de kan jobba med något så blodigt medan andra tycker att det är häftigt. Många frågar om jobbet inte är väldigt tungt.
Amanda efterlyser en lärlingsutbildning på plats för att rekrytera fler till branschen.
– Det skulle vara som ett val man kan göra. Innan har det funnits något sådant, säger hon.
Branschen borde synas mer, anser Nicole, men frågan är hur. Alla är ute på sociala medier, men insidan av ett slakteri är kanske inget man ska visa upp, resonerar hon.
– Det går nog aldrig riktigt bra att visa upp hur det är inne på ett slakteri, säger hon.
– Många är känsliga och det är de personerna som hörs mest, tillägger Amanda.

Nicole och Amanda tycker inte att lönen borde avhålla unga från att prova jobbet. Amanda jämför med restaurangbranschen där lönerna ligger betydligt lägre.
– Men gubbarna här ute säger att lönen var bättre förr. Nu har lönen stått stilla medan snickare och andra sprungit om. Men det är mitt första jobb och jag är nöjd med min lön, säger Nicole och fortsätter:
–Jag har inte mycket annat att jämföra med.
Att köttbranschen är mansdominerad är inget som borde avskräcka fler kvinnor från att söka sig hit, tycker de.
– Det blir inte så mycket skitsnack här. Jag har lätt för att komma överens med killar. Jargongen är tuff, men det biter inte på mig. Det är bara att hugga tillbaka. Det är snälla pojkar, men å andra sidan hade det varit kul med lite fler tjejer, säger Nicole som är enda tjej i slakten.
– Jargong är det här, men inte värre än på andra ställen. Jag blev inte jättechockad när jag kom hit, trodde att det skulle vara värre, säger Amanda.

FAKTA • SVÅRT ATT REKRYTERA INOM LIVSMEDELSINDUSTRIN

* Drygt 10 000 personer arbetar i kött- och charkbranschen. Här ingår alla som jobbar med slakt, styckning och chark.
* Omkring 1 300 personer är inhyrda via bemanningsföretag, vilket motsvarar ungefär 15 procent.
* 70 procent av företagen har rekryteringsproblem.
* Det finns få kvinnor i köttbranschen, särskilt bland slaktarna. KCF saknar statistik på könsfördelningen i branschen.
* I livssektorn finns ett visst underskott på hantverksbagare, konditorer och kvarnarbetare.
Källa: Branschorganisationen Kött & Charkföretagen, KCF.