När ett avsnitt börjar får vi se Tokyos folkrika och neonblinkade nattliv. Människor och trafik. Men musiken lägger sig som ett lugn över bullret. En ensam gitarr och en ensam sångröst. Och så en röst som säger:
”När andra avslutar sin dag och skyndar sig hem, så börjar min. Min restaurang är öppen från midnatt till sju på morgonen. De kallar restaurangen för Midnight Diner.”

Rösten tillhör krögaren i den japanska Netflixserien Midnight Diner: Tokyo Stories. Han kallas Master, spelas av Kaoru Kobayashi, och är den enda som arbetar där. Det finns inga bord, utan alla sitter vid baren. Stammisar blandas med nya. Det finns bara en maträtt på menyn. En matig soppa. Många av gästerna tar bara en öl istället. Men han lagar också det gästerna vill ha så länge han har ingredienserna hemma. Men inget för komplicerat. Ibland tar gästerna med egna ingredienser för en speciell rätt.
Avsnitten är korta, knappt 25 minuter, och följer i stort sett samma mönster: en kund kommer in och beställer, och med rätten och kunden följer en historia. Varje avsnitt utgör en egen berättelse, och kan ses var för sig. De är döpta efter rätterna och kan heta saker som Äggtofu eller Risbollar med plommon. Avsnitten börjar på restaurangen men för det mesta får vi följa avsnittets huvudperson ut i deras egen värld.

Som nattöppen restaurang är dess klientel män-
niskor som inte ligger hemma och sover på nätterna. De jobbar på nattklubbar, i kriminella organisationer, andra restauranger, kör taxi eller är poliser. De är inte på Midnight Diner för att jobba utan lämnar sina yrkesidentiteter, och konflikter, utanför. Men de har med sig sina problem. Det är som upplagt för krögaren att komma med goda råd. Det gör han inte. Han är där, som en distanserad lyssnare medan han lagar mat. Han erbjuder en sittplats, mat och dryck, ibland ett öra.
Återföreningen är att vanligt tema. Ett bortadopterad son möter sin mamma. Två bröder som inte träffats på många år. En radiopratare som hittar sin barndoms idol. Men människor står inte stilla. Idolen är inte längre samma människa. Nu kör hon taxi på nätterna och ser inte alls dåtiden med samma nostalgiska skimmer som radioprataren. Hon vill inte bli besvärad av hans dyrkan. På sätt och vis påminner serien om amerikanska Skål! – en trivsam serie på ett ställe där alla känner sig hemma, men här lämnar man snarare med ett lugnt leende istället för ett gapskratt. Det finns en stor respekt för gästerna och för tittarna.

Efter att ha sett några fler avsnitt märker jag att bara introt får min puls att sjunka. Jag har sällan sett en serie med så långsamt tempo. Det är inga snabba klipp. Matlagningsscenerna är nästan som meditation. Jag ser sällan mer än ett avsnitt åt gången, då blir jag istället rastlös.
Midnight Diner började som en tecknad serie och blev så populär att det blev både film och serie. I dagsläget finns två av fem säsonger på Netflix. Två långfilmer finns att hitta på Facebook.
Henrik Johansson
Streamad serie. Midnight Diner: Tokyo Stories, regi: Joji Matsuoka, Netflix.