Varje sommar läser jag någon av mina absoluta favoritböcker. Under ett liv som amatör- och proffsläsare har ju urvalet blivit ganska stort. Favoriterna ändrar sig också med tiden. Omistlig omläsning från svunna somrar, som Herman Hesses Narziss och Goldmund, Elsie Johanssons Mosippan eller Aleksandr Solzjenitsyns En dag i Ivan Denisovitjs liv – var det nu länge sedan jag tog ner från bokhyllan. Det finns förstås mängder med bra böcker som man aldrig hinner läsa. Ju äldre jag blir, desto petigare blir jag med urvalet. Tröskeln mot tråkiga böcker som inte håller måttet, den höjs för varje nytt år. Den tid jag har kvar känns inte oändlig längre. Man måste sovra.
Kan en bok vara en räddningsplanka, ett sista halmstrå, kan den rent av rädda liv? Jag har inte upplevt det men jag har hört av kloka personer att de existerar, dessa livräddare. Böcker som gåtfullt dyker upp vid exakt rätt tillfälle i ens liv, det har jag däremot erfarenhet av. En sådan mystisk kvalitet har Patrick Modianos lilla roman De yttre boulevarderna för mig. Om jag inte hade fått den i händerna skulle ni inte läsa den här krönikan. Då hade min yrkesbana varit en annan.
Sedan finns de viktiga böckerna. De kloka och ibland upprörande böcker som varit viktiga ögonöppnare, både i ens eget liv eller mot en större gemenskap, mot samhället och världen. De skrivs av strävsamma författare som sällan syns i glättiga tv-program. Som yrkesverksam i kulturbranschen har jag givetvis läst mycket som inte har varit särskilt medryckande men som jag ändå pressat mig igenom i bildningssyfte. Eller för att en tidning betalat mig för att skriva ett par sidor om just mina intryck av boken.

Nå. Vad jag vill komma
fram till är att omläsningsböcker är något annat än det jag skisserat ovan. En favorit är en bok med stort hjärta som jag bär med mig länge. Och som jag läser med hjärtat, på samma sätt som jag återbesöker en kär plats eller träffar en gammal god vän. Det är en bok som jag inte behöver beundra eller imponeras av, jag behöver bara tycka om den. I dess sällskap måste jag inte förställa mig, jag kan vara den jag är. Det är som om boken svarar med samma öppenhet. Jag är omtyckt av den här boken, och det är en sällsam glädje.
Jan Fogelbäcks Romanen om Ivar läser jag varje sommar. Den Fogelbäck beskriver med värme och ärlighet är förstås vännen Ivar Lo-Johansson. På 30-talet flyttade Ivar Lo in i en etta på Bastugatan på Södermalms höjder där han sedan bodde i hela sitt liv. Vid det bruna ekskrivbordet skapade han en rad betydande verk, från romanen Kungsgatan till den omfattande memoarserien som avslutades med Frihet, 1985.
Där tar Fogelbäcks skildring vid. Han ger en unik inblick i Ivars sista år fram till hans död 1990. Den yngre kollegans beundran för ”mästaren” är omåttlig, de umgås ofta, gör utflykter och planerar litterära projekt. Det är en ojämlik men hållbar vänskap, Ivar är en stimulerande vän, men också extremt motsägelsefull och självupptagen. Det är lite Don Quijote och Sancho Panza över de båda herrarna, de fäktar och slåss för att hålla Ivars namn levande och föra arbetarlitteraturens upproriska fana vidare, i strid med tidens nya ideal. Det blir smålöjligt ibland men det bidrar till bokens öppenhet och charm.

Romanen om Ivar handlar om en människa som satsat allt på uppdraget och äran. Har han aldrig längtat efter att bli pappa, ha egna barn och familj? Nej, det som för många är meningen med livet har Ivar klippt av. Det skulle ha försvagat hans ego så pass mycket att han aldrig blivit en världsförfattare, säger han. En slutsats som man kan fundera länge över.