När en nära anhörig till Morgan Westergren dog blev han varse att förutsättningarna för att ta hand om sorgen skiljer sig beroende på vilket fackligt avtal som gäller på jobbet. Som livsmedelsarbetare får man finansiera sin ledighet själv om man behöver ha utrymme för att hantera livsavgörande händelser. En kommunalare har däremot rätt till betald ledighet i sammanlagt tio dagar per år om synnerliga skäl finns, till exempel om en nära anhörig blir svårt sjuk eller dör.
Morgan Westergren vill ha in liknande rättigheter i Livs avtal och har därför motionerat till kongressen i oktober om detta. Läs mer på Personligt, sid 32.

Mycket i det här numret handlar om den kommande kongressen. Det har ju gått fyra år sen sist så det finns massor att debattera och ta ställning till när deltagarna träffas i Örebro 22–26 oktober. På Livsviktigt, sid 4, berättar vi om några andra motionärer som vill att lönefrågor ska upp på kongressen, vilket normalt hanteras i samband med avtals-rörelsen.
I ledaren till förra numret skrev jag om mat och moral. Jag grubblar ofta över sådana dilemman. I det här numret berättar vi att arton nya jobb skapas hos Absolut Vodka. Spriten har flödat under pandemin och skapat arbetstillfällen.
Baksidan är förstås vad spriten gör med människor. Något vi journalister alltför sällan uppmärksammar. Kantar Sifo har nyligen genomfört en undersökning för Systembolagets räkning där man konstaterar att svenskarna i allmänhet är dåligt informerade om alkoholens risker. 5 000 människor om året dör av alkoholrelaterade sjukdomar.
Alkoholen belastar sjukvården med 4,2 miljarder årligen och då är inte primärvård eller missbruksvård inom socialtjänsten inräknad, vilket ökar på siffran med 2 till 4 miljarder.
Men tillbaka till dilemmat. Arbetstillfällen väger givetvis tungt i vågskålen för den som är arbetslös. I den amerikanska kolindustrin kämpar arbetarna för att de hälso- och miljöfarliga gruvjobben ska finnas kvar. Fattigdomen i det så kallade rostbältet i nordvästra USA är förödande.

En annan industri som gått som tåget under pandemin är Doggy i Vårgårda som tillverkar hundmat. Där nyanställer man också. Som hundvän har jag svårt att se något negativt med hundexplosionen i coronatider. Men när Sverige nu öppnar upp och kontorsfolket snart ska tillbaka fysiskt till jobbet kan det bli problem. Hundar som inte klarar av att vara ensamma, hundar som måste in på dagis, komplicerad familjelogistik när jycken ska rastas minst fyra gånger på en dag.
Att ha med sig hund på jobbet är få förunnat. På Doggy får hundarna förstås inte vara på plats i produktionen, men på kontoret är det fritt fram. Två ”Doggyanställda” hundar möter ni på omslaget. Arbetsplatsreportaget kan ni läsa på sid 20.
Missa inte heller Jens Linder som skriver på sid 10 om konsten att ta det enkelt när man bjuder på middag. Själv är jag en usel kock som älskar god mat. Tyvärr, Jens, jag blir aldrig så avspänd att jag står och steker något i köket medan gästerna minglar runt mig. Det mesta måste vara klart för att jag ska kunna njuta av tillställningen. Dessutom är jag tidsfascist och måste anstränga mig för att komma i tid, inte i förtid när jag är bortbjuden. Under en period i livet umgicks jag mycket i sydamerikanska kretsar. Där hände det att värdinnan befann sig i tvättstugan när man dök upp på utsatt tid. Nästa gång tog jag i och kom fyrtiofem minuter för sent. Då var maten uppäten…
Thelma Kimsjö
tf chefredaktör