Roman om relationer, klass och ideal i ett välskildrat Sverige under 70-talet
Roman. En tid för löften, Dan Fränkel, Bokförlaget Mormor, 2021
”När Rita såg sig omkring steg en lyckokänsla i kroppen. Att få sitta så här med armarna runt Pierre i hans lägenhet tillsammans med människor som hon tyckte om, hon ville inte längre kalla dem arbetskamrater utan bara vänner, att få delta i sången, i diskussionerna. Att bli sedd, tänkte hon.”
Sjuttiotalet och dess vänster är en återkommande utgångspunkt i Dan Fränkels skönlitterära produktion. För fem år sedan kom han ut med den sanningsbaserade historien Brevbärarens sista möte, som handlar om en maoistisk brevbärare som försvann spårlöst.
En tid för löften är den talande titeln på Fränkels nya roman, och även om den inte uttryckligen är baserad på en sann historia, så känns den sannolik och självupplevd. Berättad av en som själv upplevt vänstern och Vietnamkrigets sjuttiotal.
Rita, dotter till finlandssvenska arbetskraftsinvandrare, börjar på tryckeriet Väns-terpressen och blir varnad för ”tjejtjusaren” Pierre. De blir naturligtvis ihop illa kvickt, vilket är lite väl förutsägbart. Pierre har däremot överklassbakgrund och är en av tryckeriets grundare. Hon har dock en ovanligt fin näsa för språk och stiger snabbt i rang på den jämlika arbetsplatsen.
Som läsare får jag följa dem och deras relation genom de årtionden som följer. De utgör den röda tråden, med avstickare till familj, arbetskamrater och före detta arbetskamrater. Det är en historia om två människor som blir så nära att även när de är skilda åt finns det ingen eller inget som kan ersätta den andre. De löften de givit varandra följer med in i nutiden. Och även om det är dem vi följer så är kanske själva tiden den viktigaste karaktären. Det är till stor del en skildring av Sverige och världen genom åren. En vänster som blommar och försvinner, en mur som faller, ett Europa som återigen står i brand.
Skildringen av sjuttiotalet är som mest levande för mig. Jag tänker mig att det är det årtionde som engagerar författaren mest och där han känner sig mest hemma. Men kanske beror det på att det är mitt barndomsårtionde, att nostalgin påverkar min läsning. I vilket fall som helst är det en både intressant roman och ett viktigt tidsdokument.
Henrik Johansson