En dag tog Lusen hissen till minus två och var borta i flera timmar. Vi visste inte vad han gjorde där nere och blev oroliga.

– Dubbelobjekt, sa han när han kom tillbaka och smällde av ett leende.

Han var förändrad. Något hade hänt honom förstod vi, något hade förändrat honom. Trots hans märkliga beteende verkade han inte må fysiskt dåligt. 

Nästa dag började han beställa saker från Stadsmissionen: Två bårar från 70-talet i mossgrönt galonöverdrag stod utanför hissdörren på entréplan. Vi såg dem när vi gick på lunch. 

När vi kom tillbaka var bårarna borta men i deras ställe hade två konstiga verktyg, som vi inte kunde förstå vad de skulle användas till, lutats mot den skrovliga väggen. 

– Det är skalningsverktyg för att ta bort barken på trädstammar. De kallas Schesper på tyska, sa han.

Därefter kom zinklådorna, två stycken, som han sa att han skulle spika upp ovanför bårarna och lite längre bort i källaren skulle han hänga två svarta tavlor med texten: ”Visa dina sår”.

Så fortsatte det dag efter dag. Nya objekt beställdes och anlände till förbunds-huset. Det kom alltid i par. Det var alltid två av dem. Två italienska tidningar från 70-talet, som hette Lotta continua, vilket på svenska blir Kampen fortsätter och två kaffeburkar med fett och två termometrar som skulle stoppas i burkarna med fett.

– Varför alla dessa par, dessa dubbelobjekt? frågade vi, men han svarade inte på det. Han stängde bara hissdörren och försvann ner i källaren.

Till slut kom ett bud med två fågelskelett som han sa skulle sitta i burkarna med fett och termometrar under bårarna. Då tog vårt tålamod slut och vi sa att vi måste ha ett redaktionsmöte.

Lusen förklarade under mötet att han måste förändras. Han kunde inte fortsätta på samma sätt. Han måste skaffa sig verktyg för att kunna förändras och framför allt måste han visa sina sår för att kunna bli läkt.

Allt det här sa han med ett fullkomligt intetsägande, menlöst leende som irriterade oss. Det kändes som han ansträngde sig för att vara djupsinnig. Vi tyckte bara att han var fånig. Det sa vi också. Då reste han sig, gick bort till hissen och försvann.