an Myrdal dog 30 oktober 2020 vid 93 års ålder. Ett år senare har dokumentären I väntan på Jan Myrdals död premiär. Den går att se på SVT Play.

Jan Myrdal skrev dagligen, från tonåren och framåt, och samlade på sig ett bibliotek på 50 000 volymer. Han var kontroversiell och trivdes med det. Gillade blåsvädret.

Myrdal hade som allra störst inflytande på 1970-talet. Med inslag av  den tidens antiimperialistiska vindar, med protesterna mot kriget i Vietnam i förgrunden. Det var även då Lasse Diding fick upp ögon för honom. Han läste nästan allt och Myrdal blev en husgud för Diding.

Vi spolar fram till vår tid. Myrdal är gammal och nästan bortglömd, och Diding är en rik hotellägare. Diding vill se till att Myrdals bibliotek finns samlat för eftervärlden. Samtidigt ville Myrdal vill ha någonstans att arbeta, och att hans politiska arv inte ska försvinna. De drar åt samma håll, och åt olika håll. Konflikter uppstår, och en kamera kommer fram.

I början av I väntan på Jan Myrdals död öppnar Jan Myrdal dörren för dokumentärfilmarna. ”Är ni redan här?”, säger han. Själv är han fortfarande klädd i morgonrock. Han verkar tveka, men släpper sedan in dem.

Scenen är talande: dels för den komiska tonen, men också för att Myrdal inte är speciellt intresserad av filmen. Han föreslår att den borde heta Jan Myrdal och väntan på döden, men huvudpersonen får inte sin vilja igenom. Titeln är och förblir I väntan på Jan Myrdals död. Man kanske kan se det som ett ömsesidigt ointresse: Myrdal tar inte filmen på allvar, och filmen tar inte Myrdal på allvar.

”Verkligheten är vidrig”, konstaterar Myrdal. Det är inget skämt att bli gammal. Könet och arbetet är det enda som är värt att leva för, och bägge blir allt svårare att få fyr på. Myrdal är rädd för smärta, men ser döden som en befriare.

Diding njuter av livet, med en cigarr i badkaret. Han gör sig bra på film, är drastisk, ärlig och rolig och konstaterar att Myrdal pratat om döden och självmord så länge han kan minnas. Men han tänker också långsiktigt och strategiskt, och låter inte grälen med Jan Myrdal stå i vägen för att skapa ett Jan Myrdal-bibliotek.

Relationen dem emellan är filmens livsblod, rött och brusande. De grälar och anklagar varandra, presenteras som två kufiga och konstiga äldre män. Det är underhållande, men någonstans fastnar skrattet. Jag önskar att skaparna kunde ge mer plats åt Myrdals oro för att efter sin död bli en turistattraktion, att man kunde ta de politiska konflikterna mellan Myrdal och Diding på allvar.

Dokumentär. I väntan på Jan Myrdals död, regi: Bo Sjökvist och Bengt Löfgren, 2021