Vi trodde att vi hade hittat det perfekta schemat att skriva om. På Sias glassfabrik i Slöinge. Ett schema som alla var nöjda med, både de anställda och arbetsgivaren. Men när Mål & Medel skulle boka in en intervju med klubbordförande Axel Gunnarsson fick vi veta att drömschemat snart är historia. Företaget går som tåget och en ny linje ska öppnas inom kort. Och då börjar allt om igen, snickrandet på ett nytt schema. Läs mera på sidan 4 om hur klubben och arbetsgivaren jobbar för att få pusslet med tider och personal att gå ihop.

Själv har jag erfarenhet av scheman både som arbetstagare och som chef. Mitt första arbetsschema fick jag på sjukhuset där jag jobbade som extra timanställd. På söndagarna fanns något som kallades uppehållstjänst, med en längre ledighet mitt på dagen. Tid som varken var vila eller riktig fritid. Vi ”timmare” ratade ofta de passen. 

Sedan blev jag ”springvikarie” som ringdes in till skolor över hela Stockholm. Spretiga scheman även där med håltimmar, men ändå väldigt hyggliga arbetstider. Att vara på återbesök som vuxen i skolans värld bjöd på en del nostalgitrippar. Minnet av det allra första schemat i ettan till exempel. Det doftade faktiskt, var en så kallade spritstencil där utskriften blev lila. Jag minns att jag tyckte det var alldeles för få lektionstimmar…

Men sedan blev det allvar, som chef och arbetsgivare i olika medieföretag har det blivit många och långa schemaförhandlingar. Att få till ett schema som alla är nöjda med är näst intill omöjligt. Trettio lokaltidningar som skulle komma ut på samma dag var till exempel en tuff utmaning. Hur skulle vi få ihop det utan klonade medarbetare och massor av deltidare? Det gick, men ofta tack vare att det faktiskt fanns journalister som ville jobba udda tider. Sportreportrar till exempel behöver vara igång nästan ute-
slutande på kvällar och helger och vem vill ha ett sådant schema? Jodå, visst finns de. För många år sedan jobbade jag med två killar som trivdes med ett sådant arbetsliv ända tills den ene gifte sig och fick barn. Då brakade schemaförhandlingarna i hemmet ihop fullständigt. 

Och så är det med scheman, tiderna ska också klaffa med resten av livspusslet och då blir det riktigt svårt att skapa något som passar alla. Dessutom påverkas ju företagens lönsamhet av hur kostnadseffektivt man lägger sina scheman. Går det bra kan det bli brist på rätt kompetens och därmed schematrassel och går det dåligt, ja då blir det uppsägningar och andra problem.

Under vinjetten Personligt på sidan 24 porträtterar vi Louise Tidblom som jobbar på Dafgårds i Lidköping. Hon berättar om sitt livspussel som ensamstående mamma.

För många är det också en svår ekvation att få ihop arbetsresorna med schemat. Som före detta tågpendlare mellan Stockholm och Västerås skulle jag kunna skriva en hel roman om olika typer av förseningar. Signalfel, enkelspårsdrift vid långdragna ombyggnationer, lövhalka, obehöriga på spåret det vill säga koppartjuvar eller självmordskandidater,  reducerad hastighet på grund av trasiga motorer för att inte tala om inväntande av tågmöten som orsakade kedjereaktioner som kunde sluta med att en femtio minuters resa tog över tre timmar.

För en tidsfascist som undertecknad är det tortyr att komma för sent till jobbet. En frustration jag delar med många andra pendlare som också blir bestulna på fritid och arbetstid av olika transportföretag. Inte minst tabellförändringar kan leda till att det blir omöjligt anpassa sig till arbetstider och skolscheman. Skärpning krävs om vi ska kunna resa klimatsmart.