Mänsklighetens aktiviteter har så länge vi har funnits påverkat naturen. Med den framväxande industrialiseringen fick det större konsekvenser. Sedan kapitalismens jakt på vinster blev den viktigaste drivande faktorn har det bara eskalerat. 

Lobbying har pushat fram till politiska beslut med oanade miljökonsekvenser. Som EU:s fiskeribeslut som fått till följd att det i stort sett inte längre finns någon strömming i Bottenhavet. Eller ta alla olika beslut, under flera årtionden, tagna av olika regeringar, som lett fram till att det bara finns ett enda cementproducerande företag i Sverige. Nu säger miljödomstolen att det inte längre är hållbart att bryta kalk i Slite. Djur, växter och människor på Gotland riskerar att bli utan vatten. Exemplen som vi alla hört talas om är oändligt många. LKAB:s utsläpp av förorenat vatten i Latinamerika, Lamcos framfart i Liberia, DDT-giftets effekter på insekter och därmed pollinering av viktiga grödor, etcetera, etcetera. Ändå finns det mycket mer att förstå för att kunna göra sig en bild av hur viktigt det är med biologisk mångfald och vilka konsekvenser olika ingrepp i naturen kan få på sikt. 

I en populärvetenskaplig bok På naturens axlar har den norska biologen Anne  Sverdrup-Thygeson samlat en mängd olika exempel på vad människans framfart i naturen ställt till med. Den är lättläst och lätt att förstå, men läsningen kräver ändå hela tiden att jag ta pauser eftersom det är så överväldigande. För att inte bli deprimerad och modfälld måste jag läsa annat emellan. Ändå rekommenderar jag den, det klargör och tvingar mig att tänka. 

Ett exempel som är rätt talande är det om den amerikanska vandringsduvan. De flög i så stora flockar att de förmörkade himlen i timtal! Det formligen regnade fågelskit på den och det som befann sig ute när de passerade. Men under några årtionden i slutet av 1800-talet gick arten från att vara jordens vanligaste fågel till att vara utdöd. De utrotades av jakt och skogsavverkning. Även telefon och telegraf kan ha spelat in, människor meddelade varandra när en flock var på väg. När fågeln inte längre fanns kvar och rotade omkring efter mat fick hjortråttan en mycket större andel av födan, fröbuffén. Hjortråttorna blev flera och med dem antalet fästingar. Man tror att en konsekvens av att vandringsduvan försvann är att allt fler amerikaner började insjukna i borrelia. 

Ett annat exempel handlar om cancermedicin. 1962 gjordes en enorm inventering av växter i USA i hopp om att hitta ett naturligt botemedel för cancer. I ett prov från en urgammal idegran i delstaten Washington hittades ett ämne som kom att kallas paklitaxel, ett ämne som fick cancerceller att sluta dela sig. Det processades och testades, blev godkänt som läkemedel på 1990-talet, till att börja med enbart för äggstocks- och bröstcancer. Men numera används det till många olika cancersjukdomar. 

Det är det hittills mest lönsamma cancerläkemedel som tillverkats. Bara 2017 genererade paklitaxel intäkter för mer än 80 miljoner dollar! Och allt började med en bit bark från en gammal gran. Men det sorgliga är att istället för att ta enbart bark från delar av träd höggs Stillahavsidegranen ner. För att framställa ett kilo paklitaxel behövdes 10 ton(!) idegransbark. Granen finns bara där, på USA:s nordvästkust, i ett litet glest bevuxet skogsområde. Och det är ett av jordens allra långsammast växande träd…  Inte förrän det kom till allmän kännedom på 90-talet upphörde skövlingen och industrin tvingades hitta ett annat sätt att framställa ämnet. Stillahavs-idegranen är fortfarande rödlistad och hotad.