Aila säger att fackliga utmaningar har fått henne att växa och gjort henne till den eldsjäl hon är i dag. Foto: Niclas Carron Bild:

Aila Gustafsson valde att fortsätta på den fackliga banan istället för att tacka ja till en tjänstemannajobb med ansvar för arbetsmiljöfrågor.

– Det är Livs som har byggt upp mig till den jag är, så det skulle kännas fel att ställa sig på andra sidan, säger hon.

Aila Gustafsson är en av de fem förtroendevalda i landet som nu ligger i startgroparna för att driva förbundets arbete med Medlemsnära ute på arbetsplatserna.

– Det ska bli jättekul att fortsätta med Medlemsnära. Nu har vi nyligen haft en konferens och gjort en plan för året. Det är energigivande att träffa alla nya och gamla kollegor, säger hon. ( Läs mer på sid 7.)

Aila Gustafsson anställdes på Atrias charkuterifabrik i Sköllersta utanför Örebro kring millennieskiftet. Men det tog ett tag innan hon blev medlem i Livs. 

– Jag var ungefär som alla andra unga som börjar jobba och tänkte att ”här ska jag inte vara kvar”.

Vägen mot fackligt arbete startade med att Aila Gustafsson jobbade på en avdelning med uppenbara arbetsmiljöproblem.

– Jag pratade med huvudskyddsombudet som sa att jag skulle lämna in en tillbudsrapport när det uppstod problem. Det slutade med att jag gick och lämnade in en rapport varje dag. Huvudskyddsombudet tyckte att jag verkade väldigt driven och undrade om jag inte ville bli skyddsombud, berättar hon.

Först var hon tveksam till om hon verkligen skulle klara uppdraget, men 2010 utsågs Aila Gustafsson till skyddsombud. Efter det rullade det på och hon fick olika förtroendeuppdrag i klubben och i regionen. För sju-åtta år sedan blev hon handledare och började hålla fackliga kurser. I dag håller hon runt 15 utbildningar varje år, vilket tar ungefär en femtedel av hennes arbetstid.

Hon säger att utmaningarna har fått henne att växa och gjort henne till den fackliga eldsjäl hon är i dag. 2018 beskriver hon som en milstolpe i utvecklingen – då åkte hon ensam runt och besökte företag i Region Mitt i tio veckor för att informera om försäkringar och rekrytera medlemmar.

– Där var en viktig del i min utveckling. Men jag har också växt i rollen som handledare. Jag har aldrig tidigare varit bekväm med att stå och tala inför en grupp, i skolan var det en ren plåga. Men när jag började jobba fackligt så har jag vågat – och nu kan jag och stå och prata inför 120 personer utan problem. Mitt självförtroende och den styrka jag har i dag har jag byggt upp i det fackliga uppdraget. Jag känner att det fackliga är ämnat för mig, att få hjälpa människor.

• Och du tackade nej till tjänstemannajobbet och troligen en högre lön?

– Ja. Jag kände att det är Livs som har byggt upp mig till den jag är. Jag vill inte använda den kunskap jag fått genom förbundet i en sån roll, det skulle kännas helt fel att ställa sig på andra sidan. Det spelar ingen roll vad det står i lönekuvertet om man inte trivs med det man gör.

• När gör du något som du känner dig stolt över i jobbet?

– När jag åker till en arbetsplats och har direktrekrytering och har med mig inträdesblanketterna i väskan hem, då känns det riktigt bra. Men också när jag håller en utbildning och ser vad som händer med deltagarna efter några dagar – när jag har lyckats ge dem energi och motivation att åka till sin arbetsplats och göra skillnad. Det är nog den bästa känslan jag kan få i mitt uppdrag. Att ge andra verktyg att förändra.

• Vågar man gissa att du satsar på en högre position inom förbundet?

– Det är förstås en av drömmarna jag har. Jag vill utvecklas och vad ska jag göra om jag inte jobbar fackligt, var tar jag vägen som person och individ då? Jag skulle absolut vilja gå ombudsmannautbildningen, det skulle verkligen vara nånting för mig.

• Håller kvinnorna på att ta mer plats i förbundet?

– Så är det absolut, Livs är ett förbund med många starka kvinnor. Jag har två fackliga förebilder, och båda är kvinnor. Vårt tidigare huvudskyddsombud Vera (Veronicka Fridh), förmedlade en sån styrka till mig att jag också vågade kliva fram när jag började. Kersti Sandberg, vår ombudsman, är en annan. Hon har pondus och är ingen man sätter sig på. När jag hamnar i en situation och känner att jag bara vill ge upp så brukar jag tänka, vad skulle Vera eller Kersti göra? Skulle dom ge upp? Nej, och då hittar jag styrkan till att fortsätta.