Livsviktiga jobb – och onödiga
Vilka jobb är viktigast i kristider? Jag försöker mig på att göra en lista medan oron stiger i takt med vapenskramlet ute i Europa. Livsmedels-produktion, inhemsk sådan, hamnar högt upp, kanske allra högst upp. Vi måste ju äta och sedan kommer sjukvårdsjobben förstås och transporterna, militären och it-teknikerna och de som ser till att elen fungerar, listan blir allt längre och stökigare. Jag får svårt att prioritera. Fastnar på journalistiken, hur livsviktigt är det med journalister? Inser att de som levererar bilder och fria ord och berättelser hamnar rätt högt upp i näringskedjan. Desinformation är ett otäckt och väl använt vapen av totalitära regimer. Men telefonförsäljare, servitörer och flygvärdinnor borde vi väl kunna klara oss utan i en akut kris, för att inte tala om alla kulturarbetare, skådespelare, författare och konstnärer? Inser sedan vad som hände när corona härjade som värst. Folk i serviceyrken konverterade till omvårdnadsjobb. Den som var bra på att ta hand om folk på en restaurang eller i ett flygplan gjorde viktiga insatser som snabbutbildade undersköterskor och vårdbiträden. Och när det gäller kultur så kommer jag plötsligt ihåg hur artister reste runt under andra världskriget för att pigga upp soldaterna ute i fält. Erbjöd välbehövlig verklighetsflykt från krigets fasor.
Tröst är inte lika viktigt som mat, men nästan. I kris får jag tröst av två ryska författare, nobelpristagaren Alexandr Solzhenitsyn och den inte alls lika kända poeten Lev Rubinstein. Solzhenitsyn En dag i Ivan Denisovitjs liv är den mest okuvliga berättelse jag läst, där inte minst maten spelar stor roll. Eller rättare sagt bristen på mat och den osmakliga soppan som lägerfångarna, de som misshagat regimen, tvingas äta.
Lev Rubinstein var också förbjuden att publicera sig av den sovjetiska regimen. Det löste han genom att skriva sin underbara textsamling Tiden går – ur det stora kartoteket om han hade tillgång till på biblioteket där han jobbade. Det fria ordet är svårt att döda.
Och medan tiden går så återvänder jag till livsmedelsförsörjningen i kristider. Vi har flera sådana inslag i det här numret. Debattinlägget härintill av Karin Brynell, vd för Svensk Dagligvaruhandel handlar om detta och Jens Linders krönika på sidan 10. Jens skriver en reseberättelse i tiden via en gammal villaträdgård om hur odlandet har förändrats genom åren. Potatisland var obligatoriska under andra världskriget, äppelodling och bärbuskar, man syltade och saftade och bunkrade upp till vintern i matkällaren långt in på 60-talet. Men sedan kom 70-talet och då tog de fula och oätliga tujorna över trädgården.
Och medan tiden går funderar jag över min egen jordbit på landet, den som är en avstyckad del från min farfar och farmors lilla lantbruk. Tomten som min pappa fortsatte att odla potatis på och grönsaker, sjön där han fiskade gäddor och all veden han högg, en hel hög finns fortfarande kvar. Tänk om det blir verklig kris, då kanske allt som ligger i träda behövs igen och var är näten och varför lät jag jordkällaren rasa ihop? Och har jag ens kunskapen som behövs för att odla en enda liten potatis?
Jag återvänder till min inledande fråga, vilka jobb är verkligt livsviktiga? Utan livsmedelsproduktion i stor skala står nog de flesta av oss slätt, men konsten att hushålla och bidra med eget är också viktigt. Däremot hoppas jag att alla telefonförsäljare får annat att göra i kristider.