Många saknar tiden på Läkerolfabriken

Det har gått tio år sedan de anställda vid Läkerolfabriken i Gävle fick veta att tillverkningen skulle läggas ner. Två år senare stängdes portarna för alltid. Många saknar tiden på Läkerol, men livet har gått vidare och de flesta har fått nya jobb idag. Mål & Medel har träffat några dem som var med och kämpade mot nedläggningen.

För tio år sedan samlades personalen på Läkerolfabriken i Gävle till ett informationsmöte. Företaget serverade tårta och det fanns förväntan i luften. Beskedet från företagsledningen den dagen förändrade dock allt. Den anrika fabriken, ett av Gävles mest kända varumärken, skulle läggas ner. 

–  Det var en torsdag. Jag kan inte minnas om vi fick tårta, men jag kommer i ihåg sorgen och chocken i mina arbetskamraters ansikten, säger Mario Izquierdo. 

Då var han huvudskyddsombud på fabriken och anade inte att han de kommande två åren – tillsammans med sina kamrater i livsklubben – skulle ägna nästan all sin vakna tid åt att försöka stoppa nedläggningen, rädda jobben och till sist förhandla fram så mycket ersättning som möjligt till var och en på fabriken. 

Redan samma kväll som beskedet kom samlades personalen för att skriva plakat och förbereda en demonstration till nästa dag. Den första i raden av aktioner och protester. 

Men inget hjälpte. Den sista mars 2014 stängdes Läkerol för gott. 

När vi möts åtta år senare vid Sjömanskyrkan i Gävle ska Mario för första gången på länge återvända till platsen där allt hände. Han bor på Öster, inte alls långt härifrån, men rör sig aldrig på den här sidan om Gavleån. 

Vi parkerar bilen vid ån och går över gatan för att se bättre. Mario tar fram en cigarett och blickar ut över det sin gamla arbetsplats. Här ska byggas bostäder och arbetet är i full gång. Mycket av det gamla är borta, endast fyra äldre fastigheter ska stå kvar. De är K-märkta.  

Mario har svårt att tro att en vanlig arbetare har råd att bo i det nya området, kallat ”Godisfabriken”. 

– Det byggs för övre medelklassen, säger han och låter fingret gå över informationsskylten över projektet på andra sidan staketet. 

• Hur känns det att återvända? 

– Innerst inne är jag glad. Det var tufft på slutet och mycket är svårt att tänka tillbaka på. Samtidigt har jag fått prova på nya saker som jag annars inte hade gjort. 

– Och jag lärde mig massor av vår kamp. Att hålla tal till exempel. 

Som huvudskyddsombud lyssnade Mario på kamraternas oro och problem. Han kunde inte släppa tankarna på det som hänt och fick hjälp av en psykolog att komma vidare. Det tog ett år. Idag mår han bra. 

Mario arbetar numera som tekniker på Uppsala universitet och han har haft jobb hela tiden efter nedläggningen precis som de flesta av arbetskamraterna på Läkerol. 

– Bra att många har fått jobb, säger Elisabeth Ehn, som satt i klubbstyrelsen tillsammans med Mario. 

Själv har hon fast jobb som personlig assistent efter att ha provat på lite av varje. 

–  Sista året på fabriken var skitjobbig, så första tiden som arbetslös tänkte jag: fy f-n va skönt. Men jag ville jobba och inte gå och lalla. 

Så vitt Elisabeth och Mario vet arbetar det flesta av de tidigare kollegorna utanför livsmedelsbranschen. De är säljare, personliga assistenter, servicetekniker, undersköterskor och processtekniker. Andra är pensionärer. 

För tio år sedan fanns en utbredd oro för att bli arbetslös. Särskilt hos de som börjat på fabriken i unga år och blivit kvar. Den genomsnittliga anställningstiden var 25 år. 

Malin van der Kaaij arbetade på ABF Progress, som togs in via Trygghetsfonden för att hjälpa personalen att söka sig vidare. Insatserna var väldigt begränsade. Det var träning på att skriva CV och så hade ABF datakurser. 

– Vi hade inte mycket pengar till vårt förfogande. Ericsson hade precis lagt ner i Gävle och där fanns det hundratusentals kronor per person. Cloetta gav inget extra, säger Malin. 

En möjlig förklaring till att det gått bra kan vara den starka sammanhållning som fanns bland de anställda. Skiftlagen höll ihop på ett unikt sätt, säger alla vi pratar med. 

En av de tidigare anställda, Azra Kurtalic, sammanfattar: 

– Det var den bästa tiden i livet. Vi ställde upp för varandra, umgicks på fritiden, gick ut och käkade, åkte på kryssningar. Det var alltid glädje.

– Vi var som en familj faktiskt. 

Azra trivs jättebra på sitt nya jobb som undersköterska på Gävle sjukhus. Ändå är det inte riktigt som på Läkerol. 

– Vi är några som träffas regelbundet för att vi trivs ihop.

Beskedet om nedläggning var både väntat och oväntat. Efter några tuffa år i början av 2000-talet, med nedskärningar, gick fabriken med vinst. Det hade vänt. 

Men de nya ägarna, Cloetta och två riskkapitalbolag, ville ha ut mer av sina investeringar. De hade byggt en ny stor fabrik i Slovakien, med stöd från EU, och stod med överkapacitet. En lösning för företaget blev helt enkelt att flytta produktionen av läkeroltabletter dit.

Samtidigt skulle ”Sveriges mest sålda bilar” som tillverkats i Gävle sedan 1953 fortsättningen produceras hos Cloetta i Ljungsbro, utanför Linköping. 

– Vi fick höra att vi var för dyra, vi kostade tio gånger så mycket per timme som arbetarna i Slovakien. Det var svårt att köpa det argumentet, när vi visste att vi gick med vinst, säger Per-Åke Hansson. 

Han var Läkerol trogen i 27 år och hade troligen stannat om fabriken funnits kvar. 

– Jag trivdes och slutade räkna åren, säger Per-Åke, som sadlat om till säljare. 

På en bild från december 2013 håller Azra Kurtalic i den sista påsen bilar som tillverkades i Gävle. Hon har påsen kvar som minne, trots att hennes man tycker att hon kan slänga den. 

Azra skulle aldrig köpa någon nu. Inte läkeroltabletter heller. Det händer att patienter har med sig en ask på sjukhuset. 

– Jag brukar berätta vad som hände och då blir de inte sugna längre, säger hon.  

Även Per-Åke och Elisabeth har lovat sig själva att inte köpa några av produkterna. Han är kritisk till kvaliteten. 

– En läkeroltablett utan torkgrop skulle aldrig ha godkänts i den gamla fabriken, säger han. 

De nya husen, några är redan bebodda, och resterna av det gamla väcker minnen hos Mario. I det gula stenhuset mitt på området finns Gävles äldsta hiss bevarad. Mario pekar på byggnaden och säger: 

– Däruppe, bakom fönstren precis under taket, tillverkade vi pudersocker. 

Och med blicken vänd åt andra hållet:  

– Där, på Philipsontomten, samlades vi för att demonstrera dagen efter. 

Mario bär på en besvikelse som han inte sagt så mycket om tidigare. Han tycker att Livs centralt svek klubben. De kom inte på demonstrationen vi hade i Stockholm, säger han. 

Men än värre var, anser Mario, att förbundet tog över klubbens förhandlingar med Cloetta om ekonomisk ersättning till medlemmarna. Klubben krävde minst 60 miljoner och förhandlade i nästan ett år. 

– Plötsligt var det centrala förhandlingar och vi visste inget. 

• Frågade ni inte varför förbundet tagit över? 

– Nej, vi trodde det skulle vara så. 

Resultatet av de centrala förhandlingarna var en bonus till de anställda om de ökade produktionen den tid som var kvar. Bonusen betalades ut. 

En handfull av de anställda i Gävle valde att flytta till Cloetta i Ljungsbro. Ingela Olsson var en av dem. Hon fick höra att hon var en svikare. 

– Det var tråkigt men det var deras känslor. Jag behövde jobb, åkte dit och stannade ett år. 

Sen tre år tillbaka är hon processoperatör på Stora Enso i Skutskär. Hon har kommit hem. 

Karin Lindgren Strömbäck