När flyglarmet går hemma i Ukraina ljuder en signal i Iaroslav Gromyks mobil i Sverige. Då skyndar han sig att ringa sin fru och kollar att allt är okej med henne och deras ettåriga dotter. Själv befinner sig Iaroslav på Eriksgårdens bärodling i Skåne. Dit anlände han en dryg vecka före den ryska invasionen. Men inte bara i Ukraina är det kris, utan även i jordgubbslandet. Rickard Bergkvist som driver Eriksgårdens bärodling behöver ytterligare 50 säsongsarbetare utöver de tio som är på plats. Men i år är inget som vanligt på grund av kriget. För även om det strömmar flyktingar från Ukraina till Sverige så har Migrationsverket satt stopp för de 50 ukrainare som Rickard Bergkvist har sökt arbetsvisum till. Läs mer på sid 4.

Brist på bärplockare och andra trädgårdsarbetare har det dock varit tidigare år också. Då var det corona som satte stopp för utländsk arbetskraft. För mig är det obegripligt att Sverige inte lyckas få ihop matchningen bättre mellan arbetslösa som redan befinner sig i Sverige och behovet av arbetskraft. I de så kallade utanförskapsområdena runt om i landet är arbetslösheten hög och många hindras av bristande språkkunskaper. I jordgubbslanden går det bevisligen att klara sig med mycket lite svenska, så varför?

På annan plats i tidningen (läs mer på sid 8) skriver vi om en färsk rapport beställd av LRF, Livsmedelsföretagen, Arbetsförmedlingen och Krinova, i den konstateras det att kompetensförsörjning är ett hinder för livsmedelsindustrins utveckling. 

– En stor del av problemet är att alldeles för få utbildar sig inom automation och underhåll vilket krävs om industrin ska kunna expandera, anser Björn Hellman, vd för Livsmedelsföretagen. Enligt honom behövs även fler utbildningar inom yrkesvux för exempelvis bagare och konditori. När det gäller kött och chark finns inga utbildningar alls!

Även inom journalistiken är det matchningsproblem. Utanför storstäderna är det brist på folk som vill och kan göra ett bra jobb lokalt. När det gäller specialtidningar som Mål & Medel är jag glad över att ha kunnat luta mig mot frilansande proffs under mitt år som tillförordnad chefredaktör. Och tro det eller ej, flera av de som medverkar i tidningen har passerat pensionsåldern, några till och med om med råge: Sven Rosell som skriver om Ukraina, Hans-Olov Wiklund, signaturen HOW, vars notiser om arbetsmiljö finns på Livsviktigt och Niclas Carron som gjort arbetsplatsreportaget från Orkla.

Under vinjetten Mötet får vi i det här numret lära känna Ingela Stenson, 70 år, som har utsetts till en av Sveriges starkaste matprofiler. Hon har inga planer på att gå i pension, men hennes råd till andra är att regelbundet stanna upp och fråga sig själv: Hur vill jag ha det? När flyter mitt liv som bäst? Vilka människor har jag runt mig då? Kan jag få mer av det? 

Så gjorde Amanda Andersson som vi skrev om i nr 7–8 förra året. Hon tröttnade på sitt restaurangjobb och testade något nytt, tog jobb som styckare. När vi intervjuade henne tre och ett halvt år senare sade hon att hon aldrig har ångrat sitt jobbyte.

Själv fyller jag 66 i år och det känns härligt att fortsätta lära sig nytt trots att kroppen säger ifrån ibland även för en kontorsarbetare. Jag har lärt mig massor om villkor och förutsättningar för livsmedelsindustrin under mitt år som tf på Mål & Medel. 

I och med det här numret checkar jag ut och lämnar över stafettpinnen till Åsa Passanisi, som blir ordinarie chefredaktör för tidningen. Välkommen Åsa! Läs mer om henne på sid 7.