Lusen funderar över perspektiv. Det lilla krypet har ju trots allt fasettögon som gör det möjligt att se saker och ting från många sidor. Ögonens yta består av en mängd hexagonala linser, där ljuset från varje fasett samlas till en enda syncell. 

”Jag ser världen genom appositions-ögon”, brukar Lusen säga för att göra sig märkvärdig.

Men en huvudlus har faktiskt unika möjligheter att betrakta mänskligheten ur olika vinklar från sin upphöjda position. Hög och låg, fattig och rik, alla kan drabbas av löss, allt annat är fördomar, det vet Lusen.

Fasettögonen granskar ofta omvärlden kritiskt, just nu är den dagliga nyhetsrapporteringen i skottgluggen. Så många partsinlagor, så få följdfrågor och alltför snäva perspektiv, tycker  Lusen och minns sin tid i vården, först i håret på en undersköterska i hemtjänsten och sedan under huvudskyddet på en akutläkare. Båda kom till tals i media, båda hade det jäktigt, båda klagade på resurser och scheman. Jo, Lusen höll med, men saknade de gamlas och patienternas perspektiv i rapporteringen, vad tyckte de?

Medveten manipulation och propaganda är förstås ännu värre, tänker Lusen och känner hur blodet han sög i sig nyss rusar runt i huvudet. I diktaturer får lössen varken tycka fritt eller skriva ut sina åsikter i någon spalt. Lusen hejdar sig och känner efter, tänk om han var tvungen att dö för det han skrev nyss.

Att alltid vara rädd för repressalier är dock vardagsmat för en lus. Nu när våren är här och folk kastar sina mössor blir tillvaron än mer otrygg. Vem ömmar för en liten blodsugare som håller på att dö? Det hänger på håret om han inte ska torka ut. Vart ska han ta vägen nästa gång när luskammen närmar sig? Då i det ögonblicket när Lusen håller på att ge upp tar hans värddjur, en liten kille av sig kepsen och ger den till en kamrat, som vänder den bakochfram, testar och ger tillbaks. Men Lusen är snabb och har redan gömt sig i en ny kalufs. Snart är det sommar och dags för ännu ett nytt perspektiv.