När lönen är förhandlad och klar borde plånboken kännas lite fetare och lite tyngre. Kort sagt: Det borde kunna gå att unna sig lite mer. Men för många blir det inte så i år – när varor och tjänster nu blir dyrare på grund av kriget i Ukraina och det osäkra världsläget.
Extraslantarna i plånboken äts helt enkelt upp av inflationen.
Den där extra saken man ville köpa eller göra riskerar att bli för dyr.
Och som vanligt när pengars värde sjunker drabbas de med minst marginal allra hårdast. De som tjänar minst, pensionärer, arbetslösa och sjukskrivna.
Den utvecklingen ser vi nu.
Men egentligen började löneknaset redan under pandemiåret 2020.
Då blev löneökningarna generellt sett lägre eftersom många kollektivavtalsgrundande förhandlingar sköts upp till följd av det osäkra läget. Men reallönerna, det vill säga lönen justerad för inflation, ökade trots det mer än på många år eftersom inflationen samtidigt var låg.
Nu är läget ett annat. Nu stiger inflationen mer än vad våra löneökningar gör. Det är det här som gör att plånboken inte kommer att känns lika tung som den borde när den nya lönen kommer.
Men att hänga läpp går inte. Kampen för vettiga arbetsvillkor och rättvisa löner måste alltid fortsätta. Oavsett vad. Alla ska givetvis kunna leva på sin lön. Trots krig och andra oroligheter.
Frågan är bara: Hur ser vi till att det blir så?
Jo, tillsammans förstås. Genom att ta fighten om lönerna kollektivt så att arbetsgivare förstår att bra villkor för medarbetarna alltid är en investering.
Men varför skriver jag om det här nu?
Jo, för snart får många medlemmar årets löneförhöjning insatt på kontot. Vill du veta vad som avgjorde hur din nya lön blev? Det berättar vi mer om på sidorna 4–5 i det här numret av Mål & Medel.
Apropå engagemang och att göra saker och ting tillsammans och vad det kan leda till – missa inte vår intervju med medlemmen Johan Torgå som tillsammans med andra livsmedelsarbetare samlat in uppemot en halv miljon kronor till fackliga kamrater i Sydafrika. Pengar som bland annat gått till rättshjälp och strejkande arbetare. Men som också lett till ett omvänt engagemang, där det syd-
afrikanska facket manifesterat för svenska livsmedarbetare, till exempel när Findus i Bjuv skulle lägga ner.
Förresten heter jag Åsa Passanisi och är ny chefredaktör för tidningen. Det känns både lite pirrigt och roligt. Mest roligt, förstås. För mig är det en ära att ha fått förtroendet att leda en så historiskt viktig tidning som Mål & Medel in i framtiden. Jag känner stor ödmjukhet inför det. Men framför allt ser jag fram emot att lära känna er. Ert engagemang för tidningen kommer att göra stor skillnad framåt. Och därför undrar jag: vad vill ni läsa om? Vilka frågor berörs ni av? Vad vill ni berätta? Och vilka är ni?
Har du varit med om någonting du tycker att vi borde lyfta eller undersöka, tveka inte – hör av dig.
En annan viktig sak: från och med det här numret av Mål & Medel byter vi mejladresser och postadresser. För mer information kring det – kika i redaktionsrutan.
Nu hoppas jag att alla ni som läser får möjlighet att njuta av sommarljuset. Det ska jag försöka göra.
