Hans Lagerbergs författarskap kan liknas vid en myllrande bataljmålning över de två senaste seklens historia och samhällsliv. Hans romaner och essäer borrar i svåra moralfrågor och har alltid ett egensinnigt folkbildarperspektiv. Han skriver ärligt och personligt med sin egen erfarenhet som grund. Det ger hans böcker en slags tredimensionalitet som är mycket levande och underhållande. De senaste åren har han skrivit biografiskt om vildhjärnan Per Meurling och om agitatorn Hinke Bergegren, om rivaliteten mellan Ivar Lo-Johansson och Eyvind Johnson. Han har gjort historiska djupdykningar i läraryrket och i boken Förrädare undersökt svekets och förräderiets väsen, från Judas och framåt.
Nu kommer han med en ny bok, Gå tillsammans: En historia om solidaritet. Det är en historisk genomgång av solidaritetens alla vinklar och vrår. Från antika slavuppror till våra dagars klimatrörelse och försöken att få samman folk i gemensam strävan. Boken inleds med katastrofer, både små och stora. Den lilla katastrofen kan vara en häftig storm som orsakar förstörelse och elavbrott i lokalsamhället. Den större rör krig och pandemier, bristen på demokrati, människor på flykt och det stora hotande klimatsammanbrottet. Rysslands angreppskrig mot Ukraina har spätt på känslan av annalkande global katastrof.
Det är här solidaritetstanken kommer in. Nyckeln till överlevnad i svåra tider har alltid varit att förlita sig på andra, som ens grannar och vänner, och att kunna samarbeta och bistå, människor emellan, också de man inte känner. Det kan vara att hjälpa människor på flykt, eller gå samman kring en politisk idé, som arbetarrörelsens klassammanhållning. Att stödja förtryckta folk i andra länder, eller engagera sig i klimatrörelsen. Det är Lagerbergs ämne: Vad är solidaritet? Hur uppstår den? Vilken roll har den spelat historiskt? Är solidaritetstanken alls möjlig i framtiden, i ett allt mer teknifierat och marknadsliberalt samhälle där bara pengar värderas?

Lagerberg visar att solidaritetviljan bestäms av resurser och fördelning. I ett mer jämlikt samhälle känner människor större tilltro till varandra. I ett ojämlikt mindre tillit. I arbetarrörelsen har solidaritet varit grundbulten för facklig organisering och ett bättre liv. Klassammanhållningen är ett starkt vapen som uppstår när de förtryckta reser sig kollektivt. Många arbetarförfattare har förstås skildrat solidaritetens väsen och framväxt, strejker och strejkbrytare, klasskamp och klasshat. Konflikten har gällt individens frihet gentemot kollektivets krav.

Utifrån kan solidaritetstanken uppfattas som godhet, till och med välgörenhet. Men den är en överlevnadsstrategi. Livet blir bättre om man engagerar sig i närsamhället, om man hjälper varandra, delar och håller ihop. Ryssen Pjotr Kropotkin trodde att människan hade en medfödd samarbetsimpuls. Arter som hjälper varandra klarar sig nämligen bäst evolutionärt.
Gå tillsammans är full av berättelser om människor som trott på vår förmåga till inbördes hjälp. Finns det någon slutsats i Lagerbergs viktiga bok så är det att kommande stora samhällsproblem måste lösas av ett starkare ”vi”, förmågan att se sig själv i andra och gå samman kring en gemensam idé. För det krävs jämlikhet. Och hopp. Men hur, när vi sedan länge lever i ett politiskt system som är riggat för egenintresse och egoism? Hoppet står till en fördjupad demokrati och återuppbyggda välfärdssystem, menar Lagerberg. Att vi inte ger upp, det är grunden för folkrörelse och samarbete.