Redaktionen: Det är vi som är framtiden

Solen skiner. Det luktar varm asfalt, tomatplantor och solkräm. Balkonghäng. Picknick. Svenska jordgubbar. Festivaler. Sol och bad. Konserter. Sena sommarkvällar som ser ut som mitt på dagen. Ljuset är här och semestern går nästan att ta på. Musiken höjs alltid ett snäpp i mina hörlurar när sommaren är här. Det finns ingen som äger sommarens musik som Håkan Hellström. Men det är Lars Winnerbäck som står för dagens soundtrack med den fantastiska låten; Hur och vem och vad. Den går på repeat. 

Jag har precis kommit hem från en dörrknackning med Socialdemokraterna i Västerås. Jag har haft fantastiskt givande samtal med västeråsare och partikamrater. Min magkänsla skriker upp till kamp. Och jag ser många människor som känner detsamma. Det var till och med en kvinna som avslutade vårt samtal med just de orden. Det var en mäktig känsla. Jag älskar att jag fått förtroende att föra den fackliga kampen vidare i politiken.

Min politiska resa började på skoj för två år sedan. Det var en varm sommarkväll på en balkong hos en av mina bästa vänner. Jag minns inte vad vi diskuterade, men jag hade som vanligt lite för mycket åsikter för att det skulle passa in i sammanhanget. Jag älskar att yttra. Älskar att kontra. Utveckla. Fördjupa. Då bestämde jag mig. Jag ska bli statsminister. Jag sa det högt till mina vänner. Responsen blev inte mer än en axelryckning. Det var ett glasklart okej. Det var rimligt.

Jag har ju alltid varit den som tycker till om i princip alla frågor.

Sammanhanget förflyttade sig från min bästa väns balkong till rökrutan på jobbet. Även där fick jag axelryckningar till svar. Jag började på skoj att samla röster. När jag insåg att jag hittills inte fått ett annat svar än att de skulle rösta på mig, insåg jag att det kanske inte var en så dum idé ändå. Att bli politiskt aktiv. Som Lasse sjunger ”du har en hand på din axel, gå vart du vill. Ingen annan kan bestämma vem du är. Du har din egen välsignelse, gör vad du vill. Du lever inte en gång till.”

Om du känner att du vill vara med och förändra, gör det. Du behövs. Du är viktig. Det krävs ingen högskoleutbildning i statsvetenskap för att vara med och driva fackliga eller politiska frågor. Har du tyckt att något är orättvist eller att något behöver förändras är det bara att köra. Då har du hittat frågan du brinner för och det är allt som krävs för att skapa ditt engagemang. Ingen annan kan föra din talan, så våga göra din röst hörd. Och skulle du känna dig ensam i det ska du veta att du har min hand på din axel.