Smålössen låg i en hög på golvet och skrek. Den ena hade visst dragit den andra hårt i känselspröt. Lusen konstaterade krasst att det som utspelade sig framför hennes blick närmast kunde liknas vid en avtalsrörelse som spårat ur. Ett hett bråk mellan parterna. Som tur var hade inget brutits. Hon särade vanemässigt på smålössen, plåstrade om den ena och bannade den andra. När det var gjort satte hon sig i soffan och reflekterade över livets meningslöshet. Men nu var det ju sommar och med andra ord hög tid för glatt humör. Trots det: Lusen var inte glad. Och skälen till det var flera: Hon hade inte fått sitt semesterönskemål uppfyllt. Dessutom hade smålössens pappa tidigare samma vecka deklarerat att han bokat en resa med sin nya kärlek: unga Lusanna. Tydligen till något land på andra sidan jorden. 

Lusen knäppte mellan tv-kanalerna. Höjde volymen när smålössens snörvlande försökte fånga hennes uppmärksamhet, och stannade till vid ett program om självutveckling, och om att hitta sin ”inre lus”. Det här var intressant. Det gick alltså att göra något åt situationen? 

Lusen log för sig själv. Om hon på något sätt lyckades utveckla sig själv kanske det här med smålösens tjafs och Lusanna inte skulle bekomma henne?

Nu visste hon vad hon skulle göra på semestern. Hon skulle ägna den helt och hållet åt sig själv och leta efter sin inre potential. Då kanske yttre faktorer som jobb, exman och ungar inte skulle kännas så övermäktigt. Någonstans inom henne måste det ju finnas en kraft, en eld, en riktning. Det babblade åtminstone den nippriga lusen på tv om. 

Lusen skulle dessutom börja med det här på en gång. Hon skulle välja sig själv från och med nu. 

– Mamma, jag är hungrig. 

En av smålössen ryckte henne i känselspröt. 

Lusen ryggade till, rent vanemässigt men hejdade sig genast. 

Nu skulle hon ju välja sig själv. Det var ju det som var vägen till inre lycka och harmoni. 

Hon såg sin lilla lus i ögonen och tänkte att hen själv kunde ju fixa käk. 

Sedan ömmade det till i bröstet. 

Hon rese sig och gick ut i köket.

Det här med självutveckling och harmoni fick vänta.