Digitaliseringen av livsmedelsindustrin har lett till ett ökat ensamarbete, ett ensamarbete som på grund av historiska strukturer gällande arbetsfördelning riskerar att drabba kvinnor i högre utsträckning. I förlängningen kan det leda till att kvinnor exkluderas från den fackliga organiseringen på arbetsplatsen.  

Under våren 2020 skrev jag en masteruppsats om arbete inom svenska livsmedelsindustrin. Den handlade delvis om hur livsmedelsindustrin har förändrats över tid. Historiskt sett har livsmedelsindustrin haft en tydlig könsarbetsdelning, kvinnor har haft stilla sittande arbeten, medan män har haft rörliga och tyngre arbeten. Jag undersökte om detta har förändrats nu när industri-arbete har digitaliserats. 

Vad får digitaliseringen för effekter? Utifrån mina resultat går det att se främst två spår. Det ena är att den fysiska arbetsmiljön har förbättrats, det allt mer digitaliserade arbetet gör vissa arbetsmoment lättare. Till följd av det har arbetsfördelningen mellan män och kvinnor luckrats upp, framför allt har det möjliggjort för kvinnor att utföra historiskt sett manligt kodat arbete. 

Det andra spåret som går att utläsa i min uppsats är att digitaliseringen medför en negativ aspekt för den psykosociala arbetsmiljön. Genom de intervjuer jag gjorde med arbetare inom livsmedelsindustrin syns det tydligt att det allt mer digitaliserade arbetet skapade en större känsla av social isolering på arbetsplatserna. 

En konsekvens av digitaliseringen är att det krävs färre personer för att utföra arbetet, vilket leder till mer ensamarbete. Det ökade ensamarbetet leder i sin tur till social isolering på arbetsplatsen och har en negativ påverkan på den psykosocial arbetsmiljön. 

De personer som jag intervjuade för uppsatsen framhåller att en av de viktigaste aspekterna på arbetsplatsen är den kollegiala sammanhållningen. Dessa sociala relationer riskerar alltså att brytas ned genom det allt mer digitaliserade arbetet. Om den sociala sammanhållningen är central för personerna som arbetar inom livsmedelsindustrin, vad händer då med ens psykosociala arbetsmiljö när man inte längre har tillgång till den? Och i förlängningen – vad händer med den fackliga organiseringen? 

Facklig organisation bygger på att det finns sociala relationer på arbetsplatsen. Att det finns tillgång till andra personer som man kan prata med och dela tankar med. Plockas de mellanmänskliga relationerna bort, hur skapas den fackliga organiseringen då? 

Digitaliseringen har gjort att kvinnor har gått från att arbeta med platsbundna arbetsuppgifter till att utföra historiskt sett manliga arbetsuppgifter som ofta innebär arbeten som inte är lika platsbundna. Även om det skett en förändring så visar min uppsats att kvinnor i större utsträckning fortfarande har platsbundna arbeten. Det gör att kvinnor i högre grad riskerar att drabbas av en ökad social isolering på arbetsplatsen. Detta gör även att kvinnor kan komma att bli exkluderade från den fackliga organiseringen, då ensamarbetet gör att de går miste om information och påverkansmöjligheter genom samtal med exempelvis en chef.  

Att den sociala sammanhållningen och i förlängningen den fackliga organiseringen riskeras att slås sönder av digitaliseringen behöver uppmärksammas och diskuteras. Förhoppningsvis kan detta vara en utgångspunkt. 

Lisa Östman
författare till intervjuserien Där det dagliga brödet bereds, Genusvetenskapliga institutionen, Lunds universitet.