Om man identifierar sig som arbetare hamnar man i en kategori männi-skor som kännetecknas av att sakna individuella förtecken. Som arbetare är man en del av en grupp, ett kollektiv, en massa. På så vis blir vi osynliga även för oss själva. Vi tillmäts gemensamma egenskaper och åsikter, vi förväntas hålla oss i de reservat vi blivit tilldelade. Fabriksgolv, sjukhuskorridorer, hemtjänstbilar, byggarbetsplatser, vägkanter… 

I arbetarlitteraturen finns en motbild, en sannare bild, som speglar oss ur våra perspektiv. Romaner om ”vanligt folk” gör det lättare att se att såna som vi finns, på riktigt. Jag har själv bidragit med några, om människor på en bilfabrik i Drömfabriken, om en ensamstående kvinna på en mindre industri i Greklandssommaren till exempel. Medan jag stod i mina stålhätteskor saknade jag de bilderna, de böckerna.

En annan författare, Aino Trosell, har utnyttjat städerskors osynlighet genom att låta Siv Dahlin gå omkring bland makthavare i Sälenfjällen på militärkonferens utan att de ens sänker tonen när de diskuterar, en städerska finns ju inte! Och på det viset blir det hon som löser mordgåtan. 

Politiker, makthavare och journalister blev alla lika bryskt påminda om vår existens när coronaviruset dök upp. ”Alla skulle jobba hemma”, men att det var så många som inte gjorde det var det få i högre positioner som hade insett. Och ännu mindre att de var av betydelse för att samhället skulle fungera. Avgörande betydelse till och med! Någon måste ju göra korvarna som de hemarbetande kunde ringa efter för att få hemlevererade av verkliga människor, bara för att ta två exempel.

Men det har gått en tid sedan den värsta spridningen. Livet återgår även om det nu helt är färgat av kriget i Ukraina och Sveriges NATO-ansökan. Så är det med mycket av samhällsdebatten. Den initieras av vad politik och press håller fram som viktigast, vi förväntas tysta ta del av det och inlemma oss i leden, bakom kulisserna, osynliga och tysta. Allt fler konflikter, allt fler kriser i allt fler områden. Att det brinner i Sibirien, att isen smälter på Sydpolen eller att byggnadsarbetarna i Indien dör då de tvingas arbeta i femtiogradig värme får liksom inte plats på tidningssidorna när oljepriset stiger rekordhögt. 

Att allt på något vis har med vartannat att göra sägs inte offentligt. Just nu kan det äventyra återstartandet av samhällsekonomin efter coronan. De olika aspekterna av en annalkande global samhällskollaps döljs i fragmenteringen av nyhetsförmedlingen. Klimat och krig kopplas nästan aldrig ihop även om det nu blir allt tydligare att stora delar av jordens befolkning står inför en svältkatastrof. Och ingenstans finns något offentligt synligt utrymme där vi diskuterar vad vi kan göra, som kollektiv, arbetare, massa. 

Vi måste armbåga oss till den sortens diskussioner, och då menar jag inte att vi ska börja skriva insändare eller debattartiklar i DN. Vi ska göra som arbetare alltid gjort, prata med varandra, på lunchen, över kaffet, i omklädningsrummet. Vi måste skaffa oss gemensamma kunskaper om livsmedlen vi tillverkar och processar. Tillsammans äger vi ett vetande som är oundgängligt för världens fortlevnad. Vi måste utnyttja det och lära oss mera. Då växer vi, som kollektiv OCH individer. Två tips att börja med: Gunnar Rundgren har skrivit en bok Den stora ätstörningen om hur maten vi äter formas av det industriella jordbruket, och hur det utarmar både jord och människor. Galen i humlor av Dave Goulson berättar om hur jakten på profiter utrotat flera humlesorter och därmed riskeras pollineringen av växter.