2017 antog riksdagen med bred enighet den nationella livsmedelsstrategin. Så här beskrivs syftet med strategin på regeringens hemsida: ”en ökad och hållbar produktion av mat som kan leda till fler jobb och hållbar tillväxt i hela landet och ge konsumenter, oavsett bakgrund, bättre förutsättningar att göra medvetna val.” 

Strategin utvecklades utifrån den tidens prioriteringar. Och det vore ohederligt att kritisera resultatet så här i efterhand. Ingen av oss kan förutse framtiden. Men utvecklingen i världen de senaste fem åren innebär att strategin till stora delar är otillräcklig. Sommartorkan 2018, coronapandemin, kriget i Ukraina – kriserna har avlöst varandra. Världen har blivit alltmer oförutsägbar. Jag vill gärna vara optimist, men tyvärr måste jag konstatera att tillvaron blir mer och mer otrygg.

Dagens svenska livsmedelsproducenter kämpar med en lång rad svåra utmaningar; extrema kostnadsökningar, en kostsam och komplicerad omställning till hållbar produktion, ett skriande behov av kompetent personal och Europas mest koncentrerade dagligvaruhandel, för att nämna några. Den svenska produktionen av livsmedel är hotad och utmanad på ett sätt som knappt någon kunde föreställa sig 2017. Tillgången på mat och dryck är inte längre något vi kan ta för givet. Vi lever i en annan verklighet än när den nuvarande livsmedelsstrategin togs fram. Och när verkligheten förändras måste kartan justeras. 

När vi och Lantbrukarnas Riksförbund, LRF, i Almedalen frågade riksdagsledamöter från S, C, M och KD om det var läge att uppdatera livsmedelsstrategin svarade alla fyra ja. Även landsbygdsminister Anna-Caren Sätherberg har därefter sagt att hon är öppen för en uppdatering. Detta är mycket glädjande. Sverige behöver en strategi som i betydligt högre utsträckning än idag fokuserar på att förbättra och förstärka de grundläggande villkoren för livsmedelsproduktion. 

Inför höstens riksdagsval har Livsmedelsföretagen tagit fram en färdplan med åtta reformer för att framtidssäkra den svenska produktionen av livsmedel. Reformerna rör sig inom ett brett spektrum från krisberedskap, folkhälsa och hållbarhet till kompetensförsörjning, export och forskning. Färdplanen utgår från att det bästa sättet att skapa en livsmedelssektor med motståndskraft är att öka dess konkurrenskraft. Grunden för en god livsmedelsberedskap är inte hemliga beredskapslager eller statliga produktionskvoter. Grunden är lönsamma och flexibla livsmedelsföretag med kapacitet att i ett krisläge snabbt ställa om produktionen. Det är detta som livsmedelsstrategin måste fokusera på.

En uppdaterad livsmedelsstrategi – gärna med utgångspunkt i vår färdplan – kommer kräva ett tydligt ledarskap med ett brett mandat. Nästa regering bör därför tillsätta en dedikerad livsmedelsminister med övergripande ansvar för livsmedels- och försörjningsfrågor inklusive jordbruk, förädling, handel, fiske och konsumentfrågor. Tillgången på livsmedel kommer vara en avgörande fråga under överskådlig framtid, och att förse landets befolkning med mat och dryck måste vara högst upp på den politiska agendan. Uppgiften att se till att Sverige har en konkurrens- och motståndskraftig livsmedelssektor är alldeles för viktig för att vara ett sidouppdrag under en landsbygdsminister eller ens en näringsminister. 

Björn Hellman, vd Livsmedelsföretagen