I början av 1970-talet läste jag serietidningen Fantomen som många andra barn i min generation. Den vandrande vålnaden, mannen som inte kan dö, mannen som är hård mot det hårda – men aldrig dödar. Fanns det något som formade mig som läshungrig grabb så var det serietidningen Fantomen och Illustrerade Klassiker, de första äventyrsromanerna med bilder. Fantomen var min favorit, jag prenumererade tidigt och det fortsatte upp i vuxen ålder.

Fantomen-ätten börjar med att en brittisk sjöman vid namn Christopher Walker lider skeppsbrott efter ett piratangrepp utanför Afrikas östkust. Året är 1536. Walker spolas upp på land och överlever med hjälp av en pygméstam – bandarerna. Han i sin tur hjälper bandarerna mot en krigisk grannstam och befriar dem från slaveri. Christopher Walker blir den förste Fantomen som tar plats i Dödskallegrottan, i ett land som kallas Bengali. 

Jag gick med i Fantomen-klubben. Fick med-
lemskort, dödskallering i plast samt en kodnyckel till ett hemligt chiffer. Jag minns ännu mitt femsiffriga medlemsnummer, det sitter lika hårt inpräntat som första telefonnumret. Vi var många som läste Fantomen, vars ansikte man aldrig fick se. Han var en muskelknutte i trikå men saknade superkrafter. Istället hade han ett livskall att bekämpa orättvisor, tog hjälp av hingsten Hero, och så den trogne följeslagaren Devil, den kloka vargen som alla tror är en hund.

När Fantomen lämnar djungeln och går ut på gatorna som en vanlig man blir han Mr Walker. Klädd i hatt, trenchcoat och solglasögon besöker han skumma barer och beställer ett glas mjölk. Det ett säkert sätt att locka fram busar och upplysningar. Han lämnar ett dödskalle-märke från ringen på deras hakor. Det onda märket, det får busarna leva med. Det sitter lika säkert som en tatuering.

Fantomens popularitet var stor världen över. Sitt första framträdande gjorde han 1936, några år före både Stålmannen och Läderlappen. I Sverige fick han en egen tidning 1950, som mest populär under 70-talet. Upplagorna låg stadigt på 200 000 exemplar var fjortonde dag. 

Vad var det med Fantomen som lockade mig? Var det för att han var svensk i sin moral? Kanske för att han bodde i de djupa skogarna, Sverige är ju ett skogsland. Han skyddade folk och natur från exploatering och förstörelse. Han hade också en förmåga att hamna i historiens centrum, likt det lilla landet i Norden som gick sin egen väg och gärna tog konflikter med stormakterna och inte skrädde orden när makt gick före rätt. 

Någon har kallat Fantomen en ”svensk superhjälte” och det stämmer väl. Han stödde de koloniserade nationernas frigörelse, stod för antirasism och jämställdhet mellan könen. Han var familjekär, gifte sig med Diana och fick barn. Dessutom var han dödlig. Hans öde var att dö en arbetsrelaterad död på jobbet. Det är då den äldste sonen tar över och för ätten vidare. Fantomen skriver till och med dagbok, den stora Fantomenkrönikan, källa till många av förfädernas historiska äventyr. 

Dessa tankar väcks i mig under läsningen av serieforskaren Robert Amans bok När Fantomen blev svensk, en rik genomgång av seriens uppkomst och förvandlingar genom åren. Aman visar något jag inte visste, hur den svenska Fantomen-redaktionen gör helt egna äventyr eller grundligt ändrar på de ofta rasistiska och sexistiska texterna från USA. Man anpassar serien till en modern svensk vänsterpublik på 70-talet. När jag var barn och tonåring fick jag i mig dessa värderingar och de stämmer förvånansvärt väl in med vad jag tycker än idag.