November, mardrömsmånaden. Rusk och snöblandat regn. Men värst av allt: det vemodiga mörkret. Nu när elpriserna pressats uppåt, fick man ransonera. Och frysa. Lusen tände ljus och gjorde sitt bästa för att hålla igen på slantarna. Samtidigt som hennes ex-lus till man fått en ny direktörstjänst. På hennes jobb hade man pratat om att inflationen nu var så hög att ingen kunde räkna med något lönelyft. Facket hade fått order om att hålla igen inför avtalsrörelsen. Höga lönehöjningar kunde få inflationen att rusa ytterligare.
Så nu var det besparingstider som gällde. Tillbaka till billigt surt tonårsvin, lappade kläder och rejäla storkok medan exmannen frotterade sig i strålkastarljuset, med unga Lusanna. 

Men någonstans, mitt i allt, fanns ändå en strimma ljus. Lusen hade märkt att hennes grannar, som vanligtvis aldrig hälsade, nu börjat ta sig tid för samspråk. Det hade blivit en tydlig gemenskap i huset. Fanns mat över från middagen, knackade man på. Och urvuxna kläder valsade runt i trappuppgången. Så hade det aldrig varit tidigare. Då hade var och en bara tänkt på sig själv. I krisen prövades varenda lus, vad det verkade. Ett ord som nästintill ledsagat lusen genom barndomen: Solidaritet, hade den här hösten börjat få innebörd igen. Löss frågade varandra hur de mådde, löss delade med sig och hjälptes åt. Det var något fint med det. Ett vackert vemod. När det mesta bara handlade om att klara sig, och den känslan delades av flera, väcktes empatin från sin, tidigare ofta så borttynade tillvaro. När livet verkligen prövades fanns inte tid för gnabbet och tjäbblet som under många år upptagit en väsentlig del av Lusens liv. Hon hade också lagt märkte till hur smålössen förändrats. Krigsutbrotten i hallen hade avtagit. Nu var det mera mys, mindre bulor. Lusen backade tankarna i huvudet och tänkte på åren som varit. Hur livet eskalerat. Hur luslivet gått från ha varit enkelt och stilla, till flärd och ny obegriplig teknik. Och till en slags högfärdig upptagenhet, som handlade om att visa upp sig själv på instagram. Nu backades allt tillbaka till den svunna tiden som många löss svurit aldrig skulle komma igen. Det var på det stora hela bistert. Men när grannlusen ringde på dörren med en bit äppelpaj som blivit över, blev hjärtat varmt. Lusen ropade till sig smålössen. De tände ljus, och pratade med varandra på ett sätt de inte gjort på mycket länge.