Roman. Vitt slödder, Carina Rydberg, Albert Bonniers förlag, 2022

Vitt slödder är Carina Rydbergs åttonde bok sedan debuten 1987 och den första på 16 år. Det är en självbiografisk skildring som tar sin början när Carina är tretton år. Två klasser har slagits ihop. En av klasserna är från de stora villorna, och den andra är från hyreshusen.

”Vi som bodde i hyreshusen kom aldrig överens med de där andra. Jag tror inte någon av oss visste riktigt varför. Det fanns en mur mellan oss och den var lika osynlig som oförstörbar. Vi hatade varandra.”

Det innebar naturligtvis inte att gemenskapen var speciellt stark bland de som kom från hyreshusen. Skiljelinjerna är många. Killarna slår tjejerna och tafsar på dem.

”Vi var rasister och turkarna och spanjorerna och italienarna var svartskallarna.”

Som utbytesstudent i USA får hon en annan blick på rasismen. Där genomsyrar rasismen samhällsbygget på ett annat sätt, det är en del av hur nationen skapades. Den unga svenska flickan blir chockad av hur den trevliga vita amerikanska familjen pratar om svarta. Scenerna från USA är bland de mest inspirerande. Hon har en tydlighet och en linje i berättande som ibland saknas i andra delar av boken.

Vid flera tillfällen skriver hon ut ett tvivel på det egna minnet. Var det verkligen så här? Jag minns inte riktigt. Det känns ärligt men lämnar mig också frågande. Varför inte fokusera på de bitar som sitter hårdast kvar?

Boken har något fragmentariskt över sig. Hon hoppar i tidslinjen, upprepar sig, går fram och tillbaka i tiden. Banala konversationer med gamla älskare lyfts fram, medan att ”åratals arbete” försvinner avhandlas på några meningar. Det är strösslat med onödiga småord. Pladdrigt. Det är förvånansvärt medelmåttigt. Det är en bok som en debutant aldrig hade fått antagen på ett anrikt förlag. Men Rydberg är ingen debutant och boken kommer sälja i vilket fall som helst. Det är samtidigt lättläst och jag har inga problem med att läsa ut boken. Det bränner till när demensen förvandlar modern till ett monster.

Mot slutet kommer Rydberg in på sina depressioner. Hon tar Prozac och får en märklig bieffekt: koffein gör henne trött men hon blir pigg av alkohol. Inte sedan 1995 har hon skrivit en bok i nyktert tillstånd.

Det märks.

Att läsa Vitt slödder påminner om de monologer man kan få höra av någon som druckit i decennier. Tidvis roande.