Nijaz Mujkanovic överlevde dödslägret: ”Går inte att ta fred för givet”

Nijaz Mujkanovic är noga med datum. Att anteckna tidpunkter för olika händelser var länge ett sätt att hantera smärtan. Men att klockslagen och dagarna till slut skulle bli en bok var långt ifrån självklart.

–  Under många år pratade jag inte med någon om det jag varit med om. Jag ville bara glömma, berättar Nijaz när Mål och Medel träffar honom i Kungälv, där han bott sedan flykten från Bosnien, på 90-talet.

Det tog ett halvt liv av mardrömmar och anteckningar innan skrivkraften fann sig.  Och då handlade det om en enda sak: världen behövde få veta.

– Vi som överlevde kriget och den etniska utrensningen har en skyldighet att berätta, säger han och drar en parallell till kriget i Ukraina:

–  Det som händer där just nu är väldigt likt det som hände i mitt hemland. Jag vet vad befolkningen i Ukraina går igenom. Det är omänskligt.

Arbetade på kexfabrik

I sin bok ”Premeditated crime. 197 days in the Omarska and Manjaca concentration camps”,  beskriver Nijaz hur livet i Bosnien-Hercegovina såg ut innan kriget bröt ut. Han arbetade på en kexfabrik, bodde i ett hus han själv hade byggt. På fritiden spelade han fotboll med sonen som just fyllt fem.

– Livet var ungefär som i Sverige. Men allt förändrades och förstördes över en natt.

Av alla datum som utgör Nijaz livshistoria, finns det särskilt ett han aldrig glömmer: den 24 maj 1992. Det var då kriget kom till hans stad Kozarac.

– Serbiska trupper dök upp från ingenstans, anföll och omringade oss. Vi hade aldrig en chans.

Gav vigselringen till sin son

Mer än 30 år har passerat men Nijaz glömmer aldrig stunden precis innan stadens kvinnor och barn evakuerades. Däribland hans fru och son, som skulle försöka ta sig till släktingar i Kroatien. Bilden av sonens vettskrämda blick har etsat sig fast.

 – Jag tog av mig min vigselring och la i min sons hand. Jag sa att han fick i uppdrag att passa den, eftersom jag behövde stanna kvar och försvara staden. Sedan gav jag honom en kram och tänkte ”Jag kommer aldrig mer att få träffa mitt barn.”

Tre dagar senare föll Kozarac och Nijaz fördes till koncentrationslägret Omarska.

– När jag tänker på det i efterhand har jag svårt att förstå hur jag lyckades överleva. Många mördades, bara på grund sitt namn och sin etnicitet. Min bror hittades i en massgrav sju år senare.

157 man i ett rum

I boken beskriver Nijaz situationen i Omarska som dagar fyllda av dödsångest, sjukdomar, våld, brist på mat och mänsklig värdighet. 157 man i ett rum. Ständig rädsla.

– Jag tänkte på min familj hela tiden. Det var det enda jag tänkte på. Jag tänkte att jag måste försöka överleva för deras skull.

80 dagar. Så länge fortsatte mardrömmen i Omarska. Därefter slussades Nijaz vidare till ett annat koncentrationsläger – innan han räddades av Röda Korset – och kunde återförenas med familjen i Kroatien.

– När min son såg mig komma gående gick han fram, gav mig vigselringen och sa: ”Pappa, jag är din son, du har väl inte glömt mig?”.

Nijaz får tårar i ögonen när han minns:

– Vi har haft tur. Vi fick livet.

På dagen ett år efter att ha tvingats lämna sitt hus i Kozarac, landade familjen på svensk mark, som kvotflyktingar.

Fick jobb på Göteborgs Kex

Första tiden var svår. Nytt land, nytt språk. Mardrömmar. En dag i taget. Men Nijaz mångåriga erfarenhet inom kexindustrin gjorde att han snart fick jobb på Göteborgs Kex.

–  Det var helt avgörande för mig. Jag lärde mig språket, kom in i det svenska samhället och fick vänner. Det är jag evigt tacksam för.

Det viktiga för mig har varit att få berätta hur det kan gå när fel personer får makten.

”Kexen” i Kungälv blev en räddningsplanka och en trygghet. Livet kunde sakta byggas upp igen. Nijaz blev tränare för sonens fotbollslag och ett nytt hus fick hans kärlek. Men mardrömmarna, alla datum och dagar fanns kvar.

 Tills han skrev boken.

–  ­­Man blir aldrig fri. Men jag har hanterat det nu. Det viktiga för mig har varit att få berätta hur det kan gå när fel personer får makten. Jag har släkt som placerades i koncentrationsläger under andra världskriget. Sedan drabbade det mig. Det går inte att ta fred och demokrati för givet.