Truckföraren Herbert Rödström räddar liv i Sjöräddningssällskapet

Ur munnen kommer rök. Det är minus 24 grader där Herbert Rödström arbetar, på Leröys omlastningslager i Kungshamn. Varmrökt helsida och rå i portionsförpackning. Det mesta som gömmer sig i de anonyma vita kartongerna är lax. Fisk som kommit från Norge, för att sedan köras vidare till olika återförsäljare i Sverige.

För en utomstående är det svårt att förstå hur det går att hitta något. Det är över tusen pallplatser. För Herbert, som ofta jobbar ensam, har allt sin givna plats.

– Jag har det på datorn här inne, säger han och pekar mot huvudet.

Om det är högtider som väntar, påsk, midsommar eller jul, kan bemanningen behöva förstärkas. Då är det inte säkert att alla som jobbar här känner till hur Herberts system fungerar.

– Då ställer de bara in, där det finns plats. Men när man jobbat ett tag som jag gjort, då börjar man tänka framåt, så att det som ska skickas först finns lätt att komma åt.

Ville bli fiskare

När Herbert gick i nian var han skoltrött. Efter ännu en motgång på ett prov gick han hem och smällde skolväskan i köksbordet. Han hade bestämt sig. Han skulle, precis som både pappa och farfar, bli fiskare. Sagt och gjort. I början var det sill, sen blev det kräftor och räkor. Men så småningom förändrades livet. Två små barn behövde sin pappa hemma.

– Min fru började jobba natt och då gick det inte längre.

I maj i år är det 24 år sedan. Det var en stor omställning. Fasta arbetstider och inomhus, i stället för friheten till havs. Men visst fanns det fördelar också. En trygg och fast inkomst, inte minst.

Och längtan ut på havet kan få utlopp på flera sätt. För Herbert har det under många år varit en självklar del av livet att vara aktiv i Sjöräddningssällskapet. Var fjärde vecka har han jour, och då släpper han allt för att kasta sig ut – även om han står på jobbet.

– När jag fick förfrågan, för många år sedan, sa jag att det kan bli svårt, att jag skulle förlora för mycket i inkomst om jag var borta från jobbet.

Men det löste arbetsgivaren.

– De erbjöd mig full lön, även när jag är ute med Sjöräddningen. Då var det verkligen inget att tveka på.

15 minuters inställningstid

Det är inte många minuter från Herberts arbetsplats på lagret i Kungshamn till Sjöräddningssällskapets kontor och båtar vid bryggan i Smögen. Det är en förutsättning, för när det kommer larm av allvarlig art ska den första båten lämna redan inom 15 minuter. Men det händer att de får larm är allt annat än allvarliga.

– Vi har varit med om norrmän som hör av sig för att de inser att de inte kommer hinna till Systembolaget innan de stänger, säger Herbert och skrattar.

Ofta är verkligheten någonstans mitt emellan. Någon som gått på grund, fått bränslestopp eller fått en tamp i propellern. Det är sällan han blir skakig eller svag i knäna. Han har varit på havet så länge han kan minnas. Men ett larm kommer han aldrig att glömma. Då kände han sig allt annat än lugn.

– Jag fick veta att det rörde sig om en barnafödsel. Då började tankarna snurra ordentligt!

Vant sig vid kylan

Men det visade sig dock att det inte rörde sig om någon förlossning till havs, utan om en blivande far som ville in till land för att kunna närvara vid sitt första barns födelse. Herbert ruskar på huvudet åt minnet och tar sig an nästa pall. Vant rycker han undan ett av de blå mellanlägg som ska göra att fisken fryser snabbare. Själv verkar han inte påverkad av antalet minusgrader. Han tror kylan är hemligheten bakom att han så sällan är förkyld. Men det gäller att vara försiktig, när man för sig från det kalla lagret ut till värmen utanför. En bra sommardag kan temperaturskillnaden vara över 50 grader.

– Då får man vara försiktig och ta det lugnt. Det har jag lärt mig den hårda vägen. En gång gick jag rakt ut i sommarsolen och då svartnade det för ögonen på mig, jag höll på att svimma.

För Herbert väger fördelarna med jobbet över. Han vet att det inte är alla arbetsgivare som skulle låta honom lämna jobbet, med bara några minuters varsel, för att trotsa väder och vind. Och för att kanske, rädda liv.

– De förstår hur viktigt det är. Det betyder mycket.