[Ur nummer: 04/2004] Folk har blivit argare. ”Svenskar gnäller först och hälsar sen! Om dom kommer ihåg det.” Säger min lokale skohandlare och stämmer upp i en glad refräng för att jag talat om att skorna blev riktigt bra när jag väl gått in dem. Och drar sedan av 100 spänn på nästa par.

Jag har skrivit om det förr. Folk som tar sig rätten att vara otrevliga. Jag tycker inte det är en mänsklig rättighet att vara otrevlig. Att vara arg är en sak. Men inte alltid och på allt och utan att fråga först. För då är det inte ilska längre, utan bitterhet. Och det är inte bra för vare sig kroppen, själen eller medmänskligheten. Som trots allt finns.

Folk har nästan alltid bråkat i tvättstugor. Jag minns den i nybygget jag flyttade till 83. Där arkitekten ritat in ett mysrum men snålat med utrymmet för själva tvättverksamheten. Så hyresgästerna låg i bakhåll och lurpassade på varandra för att kunna sno åt sig en maskin när någon var en halv minut försenad.

Speciellt var det en liten senig fembarnsmamma som var grym på att åla sig fram med sina tvättberg och fylla en maskin medan hon höll fast i den andra med tårna. Vi förvärvsarbetande tyckte hon kunde tvätta när vi var på jobbet och sa det också. Men sen garvade vi åt alltihop och satt och dinglade med benen och väntade på vår tur och pratade skit och insåg att med den mannen och de barnen skulle vi också ockuperat tvättstugan varenda helg.

I min tvättstuga garvar ingen. Här hänger smockan i luften. Hoten och okvädena far som spottloskor mellan centrifugen och torktumlaren. Ena gången för tre dammråttor i ett oanvänt torkrum, nästa för att någon begått den stora dödssynden. Att boka fel. Lagt i på annans tid. Syndaren framför sina ursäkter från botten av sitt hjärta, kastar sig i betongen med sin blöta tvätt, krälar runt i stoftet.
Utan effekt. Av hat förvridna stenansikten skiftar mellan stål och askgrått och väser ur mungiporna ”det finns inga ursäkter för sånt här”. I hissen vänder de i fortsättningen undan blicken. Om de inte hinner drämma igen dörren mitt framför näsan på syndaren.

Stenansiktena är av skiftande ålder, många är äldre, alla har kvinnokropp nedanför. Alla är vita. ”Dom är väl egentligen arga på något annat. Så kom du i vägen.” säger dottern. ”För resten var du lite klantig som inte kollade tiden.”

Visst. Det är just det. Proportionerna mellan lite klantig, hat och hot. Folk går inte hem till varandra heller. Förr gjorde man det. Det är inte säkert allt var bättre förr men det gjorde man. Utan inbjudan, drink före maten och avec. I mitt barndomshem på Kilbäcksgatan hade vi alltid lervälling i köket av alla som gick in och ut. Objudna. För att snattra av sig lite och ta en fika. Nu sitter man där man sitter och väntar på att ingen ska bjuda in. Och blir nog väldigt arg. På något annat.

På så vis gör vi ju en välgärning, vi tvättstugemarodörer. De skulle kanske börja slå sina hundar annars. Själv går jag i butiker. Till datakinesen och skoiraniern och begagnattanten. De sjunger inte varje gång men man kan prata lite skit helt oanmäld. Dottern säger att jag är knäpp. Det må vara hänt. Men jag är ofta glad och har aldrig hotat någon i tvättstugan. Även om det funnits anledning. Stor. Mycket stor.