[Ur nummer: 04/2004] Dokumentär av Susanna Edwards och Mikael Olsson.

”Fackklubb 459 – sista striden på Bagarn” är något så ovanligt som en dokumentärfilm som vill diskutera hur man ska jobba fackligt på klubbnivå för att skapa bra verksamhet. Hur når man resultat?
Hur får man medlemmarna att bli delaktiga?
Hur får man klubben att bli ”Livs levande”?

Frågorna är inte nya för den som bär på några års medlemskap i Livs. På 1990-talet kallades det facklig förnyelse och utveckling av organisationen. Medlemmarna skulle sätta dagordningen, det skulle gå nerifrån och upp.
Förnyelsearbetet kulminerade i en kampanj, kallad ”Insatsen” som handlade om medlemskapets värde.
å visst finns det mycket som Livs medlemmar och ledning skulle kunna diskutera utifrån denna film av Susanna Edwards och Mikael Olsson. Men frågan är om det blir någon diskussion. Den kanske behöver hjälp på traven?

Stockholmsbagarn och dess ordförande Frances Tuuloskorpi kan lika lite som någon annan klubb vinna kampen för att bevara jobben. När arbetsgivaren, Cerealia Bakeries, vill centralisera produktionen och lägga ner så blir det så, för där finns makten. Vad Frances Tuuloskorpi och klubben kan sätta emot är kämpaglädje och direkt demokrati. Att tillsammans stå emot, att trycka t-shirts med texten ”ugnskramarna” och till slut väcka tanken, att det kanske skulle kunna gå att upprätta en gemensam turordningslista med den andra arbetsplatsen, med Schulstads i Hägersten, dit produktionen ska flyttas.

Filmen ger en positiv bild av denna kamp, månad för månad, fram till nedläggningen. Men detsamma kan inte sägas om den bild som ges av Livs. Förbundet centralt verkar inte vilja kämpa, verkar i varje fall inte tro på Frances Tuuloskorpis kamp.
Varför gör man inte det?
Det är en intressant fråga. Att som filmarna hävda att det skulle bero på en gammal konflikt från 70-talet om anslutning eller inte till socialdemokraterna, tror jag, är fullkomligt fel.
Det är något annat och mer väsentligt som gnisslar.